Hugo och Paulas dotter Molly fyllde år här om dagen och hade sitt kalas i helgen vilket blev en nätt tillställning för 75 personer med både inhyrd pirat i form av Sandra Dahlberg och ponnyridning.
Läsarna är inte nådiga i sin kritik på Hugos blogg och jag är benägen att hålla med.
Vem gör man det för? Egentligen?

När jag först flyttade till USA så arbetade jag i en familj och när ett av barnen fyllde 2 år så hade dom ett Nalle Puh-kalas. Hon var skräckslagen under hela festen och klamrade sig fast kring sin mammas hals ända till Nalle Puh och hans vänner avlägsnat sig.
Ett annat kalas var när pojken i familjen fyllde 2 år och vi hade ett helt ”petting-zoo” på tomten.
Grisar, getter, kaniner, ponnys och gud vet allt med ponnyridning och bondgårdsdjur över hela gatan till slut.
När ett annat av barnen fyllde 3 år så hade hon ett ”Barbie-party” med utklädda Barbieprinsessor som kom och klädde ut alla de andra barnen till prinsessor och slutligen – Byggare Bob-kalaset.
Hela gatan fylldes med olika typer av grävskopor som barnen fick åka runt i kvarteret på – alltså I själva skopan.

När jag idag pratar med barnen – som nu är mer eller mindre vuxna – så minns ingen av dem något av de här kalasen men i den rika delen av staden som min familj tillhörde så handlade allt om att bräcka tidigare kalas som barnens vänner haft än att fira barnens födelsedag.

Vad tycker ni om sånt här?
Kenzas kalas kommer givetvis på en överväldigande förstaplats men Mollys är inte långt efter…