Om du känner att du sitter i en rävsax så här på Alla hjärtansdag och inte vet hur du ska göra för att ställa in en dejt eller kanske rent av avsluta ett förhållande, så är det här inlägget för dig.
Skicka en kärlekshälsning från Pontus Rasmusson till personen i fråga och du kan vara säker på att de inte kommer vilja ha mer med dig att göra efter det.
You are welcome! ?
Jag försöker bli vän med min naivitet. Plussa det med att tänka ett varv till kring att alla är såklart inte som jag. Det är fint att vilja ha med alla och komma från en god plats, men man måste också placera sig i en annan människas skor och tänka på hur det kan vara för den.
Men jag kan ändå inte sluta avundas känslan. Vara 23 år och strosa runt på söder en solig augustidag. Inte kräva mer av livet. Ha allt framför sig. Kanske är det vintern som talar, vabbandet och insikten över att jag är mitt i livet nu och det pågår, det där jag längtade efter.
Kan man behålla hoppfull optimism genom livet eller blir den enbart till oklädsam naivitet? Får man vara barnslig eller måste man passa in i mallen som gjorts åt ens ålderskategori? Kan man vara en vettig person utan att känt riktig smärta? Vad tror ni? ❤️ // Elsa Billgren
Det är lite intressant att att Elsa Billgren skriver ett blogginlägg på samma tema som Sandra Beijer postade för några dagar sedan. Eller så är det inte intressant alls eftersom de är nära vänner och givetvis läser varandras bloggar och inspireras. Så kan det va…
Det Elsa skriver om har en annan dimension än Sandras text, där Elsa frågar sina följare om man kan vara ett vettig människa utan att ha känt riktig smärta.
Det tror jag absolut att man kan vara, men den där avgrundsdjupa smärtan gör någonting med en. Man blir aldrig riktigt sig själv igen. Eller så blir man en ny ”självversion” av sig själv?
Man själv och livet blir aldrig som förr, men det betyder inte att det inte kan bli bra ändå, det blir bara annorlunda.
En sak till från Elsas inlägg:
Lördagens deltävling av Melodifestivalen närmar sig med stormsteg, och en av de medverkande som minst sagt har ögonen – och öronen – på sig är Gunilla Persson.
Just nu pratas det mycket om henne på sociala medier efter att några musikskribenter fått ynnesten att höra Gunillas bidrag och recenserat det hela.
Enligt Nyheter24 så beskrivs bidraget ”I won’t shake (La La Gunilla)” som en countrydänga av en recensent från TT, som förhandslyssnat på låten. På Youtube finns det flera klipp på Gunilla där hon sjunger som N24 rotat fram, men förhoppningsvis är Gunilla lite mer varm i kläderna på lördag, än hon var i dessa klipp, för annars kommer falsksången att stå som spön i backen och Gunilla riskerar att göra en ”falling down” i green room om hon inte går vidare.
Jag vill se Gunilla Persson och Dogge Doggelito i Mello. Är det för mycket begärt?
Ni har redan mina hjärtröster i så fall.
Vad vill du veta? Kan jag svara så svarar jag!