När man har barn varannan vecka så blir kraven på sig själv så höga när barnen väl är här. Kan jag sitta framför datorn i köket på vardagskvällarna eller bör vi sitta i soffan tillsammans och titta på något? Om jag inte hinner läsa i sängen innan barnen somnar – Var nattningen dålig då? Om jag tränar sent på kvällen – Är det egoistiskt?
Jag ältar så mycket när dom har åkt. Hade dom en bra vecka? Trivs dom här?. Gaaahh. Jag vet ju svaret, men ändå. Kan någon av er relatera? // Isabella Löwengrip
Isabella Löwengrip skriver ett inägg om sina känslor att ha barnen på halvtid, hon delar ju vårdnad med barnens pappa Odd.
Hon uttrycker oro om ifall barnen har det bra hos henne och om kraven hon sätter på sig själv för att vara en så ”bra” mamma som möjligt. Är det exempelvis egoistiskt av henne att träna på kvällen eller att sätta sig med datorn vid köksbordet istället för att sitta med barnen i soffan?
Trots att det gått åtta år sedan hon och maken gick skilda vägar så menar Isabella att hon får sådan ångest på måndagarna när hon lämnat barnen och det är dags att byta till pappaveckan.
Isabella skriver att hon normalt får så bra tips och råd från sina läsare, men jag vet inte om den här gånger bryter lite från traditionen för det är många kommentarer som handlar om att det inte är synd om Isabella här, utan att det faktiskt är mest synd om barnen.
Det låter så här i hennes kommentarsfält:
Får man inte tycka att varannan vecka livet suger om man är den som initierade skilsmässan?
