Malin Wollin om döden och sociala medier

När du är död så har det värsta redan hänt, du har all tid i världen på dig att göra ingenting. Men de som blir kvar, de som ska utforma din dödsannons, de som ska spekulera i vad du dog av och bryter sociala koder för att ta reda på det: de har makten att göra din död lite fulare, lite mindre värdig. Det vill du väl inte?
Jag vet att ingen döing blir kvar och tvingas lyssna på det som händer efteråt. Men jag far illa i förtid. Över det som sägas ska.
 Får man dö ifred? Kan en sista önskan vara att ingen säger något och att ingen skriver om saken på Facebook?
 Och ingen får förresten röra mina saker, ingen får gå igenom min telefon. // Malin Wollin

Malin Wollin har skrivit en krönika i Aftonbladet om hur hon inte vill att man rotar i, diskuterar eller spekulerar på sociala medier när hon dör. Hon vill inte att någon går igenom hennes telefon, och hittar saker som kan svärta ner minnet av henne, och tro mig när jag säger att vi alla har saker vi inte vill ska komma fram i ljuset på våra telefoner eller andra skärmförsedda hjälpmedel.

Jag tänker att man säkerligen har både en och två saker hemma som man heller inte vill att någon ska rota i eller gå igenom efter man dött, så hur löser man det? 
Ska man ”dödstäda” en gång i veckan eller ha en behållare som man förvarar alla dessa ”hemliga” sakeri, med en skylt om att ”i händelse av min bortgång, spräng den här i luften”?

Kritik och synpunkter mot #vikräver


#Vikräver är hashtagen som sprids på sociala medier och som samlat runt 150 svenska kändisar i ett upprop om hjälp till civilbefolkningen i Gaza.
Man manar till vapenvila, och i den svarta bilden som nu delas flitigt på Instagram står det att uppropet riktar sig till Sveriges makthavare där de kräver att blockaden ska lyftas och att förnödenheter ska släppas in i Gaza.
Tanken är så klart god, men det är inte alla som hyllar den här kampanjen. Så här skriver Expressens Fanny Svärd:

Det jag hela tiden återkommer till är dock tanken på tidigare internetaktivism jag sett komma och gå genom åren. Blå profilbilder på insta 2019. Det var nåt med Sudan. Svarta rutor i flödet, till stöd för #Blacklivesmatter, men på vilket sätt då?

Alla lite märkligt putslustiga hashtags från olika yrkesgrupper under #Metoo. Profilbilder med flaggor, infographics i klara färger med snyggt typsnitt. Stories som försvinner efter 24 timmar.

Har all den här internetaktivismen faktiskt åstadkommit någon skillnad?

Hon skriver att det är lätt att bli cynisk och undrar vad exempelvis 18-åriga Theoz vet om Israel-Palestina-konflikten. Han är nämligen en av de svenska kändisar som står bakom hashtaggen.
Samtidigt skriver hon i sin krönika att det så klart finns en plats och en tid för cynism och att ifrågasätta svenska kändisar positionerar sig själva på sociala medier, och svarar samtidigt på sin egna fråga att tiden för det kanske inte är nu. Att det är naturligt och mänskligt att känna behovet av att vilja göra någonting för att sätta stopp hemskheterna som sker just nu, och det kanske är exakt vad det här uppropet utmynnar i?

Aron Flam går ett steg längre i sitt Instagraminlägg och riktar en rejäl känga mot Gina Dirawi och skriver: 

Public Service egen Gina Dirawi har varit snäll nog att sätta ihop en lista med antisemiter. Märk väl att ingen av dem sa ett knyst när Hamas mördade, torterade, våldtog kvinnor och kidnappade barn i Israel.

Han uppmanar även folk att läsa hans bok ”Det här är en svensk tiger” för påminna sig lite om den svenska historien, som handlar om regeringens och Socialdemokratins agerande före, under och efter andra världskriget beträffande den svenska handeln med Nazityskland.

Jag har försökt hitta information om vem det är som initierat #vikräver. Jag tolkar Aron Flams inlägg som att det är Gina Dirawi men jag har inte kunnat få det bekräftat någonstans.
Det här är det närmaste jag kan komma, men texten finns inte längre med i artikeln.

Camilla Läckberg har postat det här inlägget där hon skriver att hon håller med kommentarerna som inkom under hennes #vikräver-inlägg, och att det definitivt bör göras till uppropet, med även en tydlig markering mot Hamas terrorattack mot Israel. En blodig, vidrig attack med många civila offer.

Vad tycker ni om uppropet och kritiken som riktas mot den? 
Är ni cyniska som Fanny Svärd eller tycker ni att det är bra att svenska kändisar använder sina plattformar och sin räckvidd till att höja rösterna?

Vänner?

Man hade kunnat tro att det här inlägget skulle handla om den amerikanska tv-serien Vänner, som jag har en viss förkärlek till, men så är det icke. 
Inte den här gången i alla fall…
Istället skulle jag vilja ta upp en kommentar och ett svar som jag läste inne hos Johanna Bladh, där en person skriver att hen har familj men inga vänner och att det är en sorg och en skam. Johanna svarar att hon inte heller har en massa vänner och föreslår att hon kanske kan publicera ett ”hitta vänner-inlägg” där man kan hitta nya polare.
jag har själv haft sådana inlägg här inne och vet att de är både uppskattade och efterlängtade, men det finns en sak jag skulle vilja flika in bara.
Det är okej att inte ha många vänner. Det är okej att inte ha 400 personer i bekantskapskretsen, och det är ingenting fel på den som inte har det. En värde som människa ligger inte i det, men vill man utöka sitt umgänge så ska man givetvis göra det, men då ska det vara för att man själv vill det, och inte för att försöka passa in i det man tror är samhällets mall, det som definierar en lyckad och framgångsrik människa.
Trivs du med bara ett fåtal vänner i ditt liv, fortsätt med det! Då är det ditt vinnande koncept.
Blir du stressad av blotta tanken av att underhålla ett enormt socialat liv så är det kanske inte för dig. Mår du däremot bra av det, så är det livet för dig.

Vi har alla olika behov vad gäller allting annat i livet, så varför skulle den här delen, våra preferenser vara exakt samma för alla? 
Gör det du mår bra av, så har du varit din egen bästa vän!