Hård kritik mot Region Värmlands bantningsinlägg

Karin ”Kajjan” Andersson är bara en av många som kritiserar Region Värmland och dess Instagraminlägg om viktnedgång hos kvinnor efter förlossning, någonting de menar bibehålls över tid, till skillnad från andra metoder som ofta leder till viktuppgång igen.
Deras ”över tid” visar sig vara en tidsperiod på två(2) år, och till det säger ”Kajjan” så här:

Ni utifrån en tvåårsuppföljning tycker att ni kan slå fast att det här är viktminskning som ”håller över tid”? Det vi vet om den här typen av internationell viktminskning är att i princip alla inom 5 år gått upp i vikt igen.
Tittar man på ännu längre tid så ser man att många dessutom går upp mer i vikt än vad de startade med. Men ni tycker att ni, efter uppföljning på 2 år(!) kan säga till era patienter att det finns evidens på att det här är viktminskning som håller över tid och är unik i det?!

I kommentarsfältet uttrycker följarna sitt missnöje över att det ska hetsas med nyförlösta kvinnors kroppar, där en person skriver att ”Ni borde verkligen vara med i kampen om att ändra uppfattningen av att en kvinna behöver gå ned i vikt efter en förlossning. Det berättar hela samhället ändå överallt, hela tiden.”

Vad tycker ni om inlägget och kritiken mot det?

Vad tycker ni om…?

Wet look? 
Jag känner kluven, men man ska aldrig säga aldrig innan man provat.
Jag tycker det är skitsnyggt som jag sett det på vissa, och gillar själva looken på mig själv direkt jag kommit ur duschen och håret ser tämjt ut, men att sen ”skapa” själva looken i ett torrt hår?
Hmmm…..

Monokroma outfits? 
Jag tycker det kan vara skitsnyggt, särskilt i roligare färger än svart och beige ,och som Angelica gjort här – med bara två plagg visserligen – får ???? av mig.

Kladdkakans dag? 
Jag gillar den, men inte lika mycket som Gertrude Tornvall som skickar ut kladdkaksbud tillsammans med Bröd & Salt. ?
Camilla Hamids kladdis här uppe låter för övrigt som en dröm. ?

Vad gör man sen?

Äntligen börjar det gå framåt med träningen. Jag har som mål att 2024 ska jag vara i mitt livs bästa form. Då menar jag både fysiskt men framförallt psykiskt. Vill så gärna ta med er på den resan och att vi gör det tillsammans ??? Vad har ni för mål nu innan 2023 är slut ? // Viktor Frisk

Jag kom att tänka på en sak när jag läste om Viktor Frisks träningsmål för 2024.
Jag inser att jag funderar på det här varje gång jag ser någon köra typ ”12 weeks of hell” eller har liknande mål som Viktor, och det är ingen kritik utan en genuin undran.
Vad gör man sen?
När man gjort sina tolv veckor av hårdträning och strikt matschema, vad gör man sen? Man kan ju liksom inte fortsätta på inslagen linje, för det är ju inte hållbart att försöka fortsätta leva så och ha det som vardag. Tävlar man i body fitness eller har ett viktigt åtagande till vilket man vill se extra fit ut så kan jag förstå det, men som Viktor…hans mål är att vara i sitt livs bästa form under 2024, och säg att han gör det. Ska han då lägga om hela sin vardag för att försöka förbli i den formen, eller kommer han återgå till en mer rimlig form där hela livet inte cirkulerar kring detta?

Jag kanske bara inte förstår det här tänket, eller har missuppfattat det helt? Det är ju inte som att jag går på spinning för att ”bli klar” med någonting eller för att jag ska cykla Vätternrundan en gång, utan jag gör ju det för att må bra och för att kunna fortsätta må bra och vara smärtfri, men jag har ju inget tidsbestämt mål med min träning. Kanske är det därför jag inte fattar det här?

Hur tänker ni?

Vän-dilemma

Dasha får en fråga på Instagram om ett litet vän-dilemma.
Det lyder som följer:

När man introducerat vänner för varandra som börjar umgås utan en, vill va okej med det men det svider lite.

Dasha svarar så här:

Jag tror vi alla varit med om det. Inge kul att känna sig exkluderad men jag tror man måste sätta sitt eget ego åt sidan när det kommer till såna här situationer. Man har säker själv blivit vän med någon som någon annan presenterat en för. <3

En av mina bästa vänner har jag träffat via en annan person som ingen av oss har någon kontakt med idag.
Hon visade sig vara smått galen, så det är inga konstigheter för någon av oss. 🙂
Men jag tror Dasha har helt rätt, i de flesta fall handlar det inte om en medveten exkludering, utan det blir nog bara så ibland, och jag tror man måste intala sig själv att – om det är riktiga vänner – så handlar det inte om att man blir bortvald eller exkluderad.
Sker det ofta och känslan av att bli exkluderad infinner sig hela tiden så är det kanske dags att omvärdera vänskaperna, och/eller prata om det med vännerna och berätta hur man känner.

Vad är era visdomspärlor att dela med er av i frågan?