Nu är jag inte kaxig. Fy fan alltså….. en av livets vidrigaste dagar igår, verkar fortsätta idag. Kämpar med vidrig nervsmärta som äter upp mig inifrån just nu. Försöker härda ut ett par dagar till med den smärtlindring jag har (som funkar typ nada nu, inbillar mig dock att den tar bort udden) men sen måste jag kanske ”våga” testa något annat så jag inte drivs till vansinne.
[…]

De allra flesta blir av med sitt diskbråck efter 3 månader. Inte jag. Det finns dom som det tar ett år för, jag kanske är en sån.// Niiinis

Nina ”Niiinis” Hermansen skriver sitt inlägg från soffan, där hon legat på mage sedan ett besök hos en osteopat. Enda gången hon rör på sig från soffan är när hon behöver gå på toaletten, vilket enligt hennes blogginlägg är helt fruktansvärt.
I inlägget skriver hon att hon visste att smärtan skulle fördubblas av behandling hos osteopat, men att det brukar klinga av. När hon skriver detta är det dag 2.

Är så arg, ledsen, förtvivlad och knäckt att jag fick tillbaka allt. Jag som kämpat så hårt med att bli av med det. 7 månader tog det att bli fri…. Fick vara helt fri från nästan all smärta i några veckor, sen kom det tillbaka som en jävla lavin. // Niiinis

Jag tycker så synd om henne, och vet vad hon går igenom. 
Hon skriver i början av sitt inlägg att hon försökt härda ut med den smärtlindring hon har, men som hon inte upplever har någon effekt alls på henne. Hon frågar sig själv om hon ska ”våga” testa någonting annat – starkare tänker jag då? – så att hon inte drivs till vansinne av smärtan.
Jag tycker hon ska prata med en läkare och följa hens rekommendation, även om det innebär att kliva utanför sin ”comfort zone”.

Krya på dig, Nina!