"Hur mycket motstånd ska jag göra för att någon ska förstå att jag inte vill?"

Vi ser det lite för ofta. Enlöpsedel där någon tydligen inte våldtagits, där någon inte gjort tillräckligtmycket eller högljutt motstånd för att rätten ska gå med på att det hon utsattsför var fel. Där mannen i fråga inte förstått att hon inte ville. Där BDSManvänds som ett försvar för våldtäkt.

Och sedan ser vi att någon somrapporterar att hen utsatts för ett övergrepp blir dömd för misshandel närmotstånd faktiskt gjorts. Ord mot ord. Vem har mest rätt? Vems rätt ska vi iförsta hand försvara?

Domstolen har fattat sittbeslut i fallet med 44-åringen som dömdes för misshandel på mannen hon sägertafsade på henne. Men reaktioner på löpsedlarna blir bemötta med attityder som"ta det lugnt och fint nu" - vi vet faktiskt inte vad som hände,säger de. Nej, jag vet inte exakt vad som hände, men jag vet att på grund avandra omständigheter så blir den här kvinnan inte trodd när hon berättar om ettövergrepp.

Det handlar om att vi inte blirtrodda. När vi rapporterar övergrepp eller berättar om övertramp blir viifrågasatta - "men gjorde du inte tillräckligt mycket motstånd?""men du var väl inte för hårdhänt nu? Han tycker säkert bara att du ärsöt."

Och domen vinklas så att viska läsa exakt detta: "Ger du någon en örfil när du blir tafsad på så gördu fel." Helst ska vi kanske fnittra (ladylike, så klart), och vifta bortdet. Boys will be boys. För en flicka lär sig inte att hennes kropp tillhörpojkarna förrän hon blir utsatt för övergrepp och vuxna glatt svarar att det ären komplimang.

Och en kvinna lär sig atthennes kropp tillhör allmänheten, rätten och media så fort hon vaknar påmorgonen. Så fort hon slår upp ögon och öron, går online eller läser en tidningfinns de där; påminnelserna om att hon är där för att ge njutning och helstinte protestera. Eller, inte för mycket i alla fall.

För det handlar om att vårakroppar inte tillhör oss. Vi har inte rätten att försvara oss - samtidigt somvi skuldbeläggs för att vi inte försvarar oss. Jag får inte ihop matematikenhär.

Hur mycket motstånd ska jaggöra för att någon ska förstå att jag inte vill? Inte så jävla mycket, skullejag hoppas. Men tydligen väldigt mycket, i fallen där jag är ensam och utsattoch inte vågar skrika, bita och slåss. Och jag tillåts göra väldigt lite, ifallen där jag kanske känner att jag faktiskt har styrkan att försvara mig, attreagera mot händer på min kropp.

Jag vill helst inte tro attmän är djur. Jag vill inte tro att män är dumma i huvudet och att de inte harkapaciteten att förstå att jag äger min egen kropp. Men detta är precis vad nisäger åt mig, varje dag.

Julia Forsberg, doktorand