"Svenska elever måste ta sig i kragen och börja studera för ett bättre Sverige"

Under det senaste året har de dåliga beskeden haglat över densvenska skolan. PISA-rapporten understryker kunskapsglappet som legat på lurunder en lång tid och skoldebatten är het, riktigt het. Politiker, lärare ochelever debatterar vilt över huruvida skolan ska bli den där platsen däreleverna insuper kunskap lika hungrigt som de knappar på mobilerna. Sossarnaskriker ”MINDRE KLASSER”. Alliansen sjöng nyss i stämmor att tidigare betyg ochsnabbare uppföljning är svaret. Eleverna hojtar i fjärran ”Kraven är för höga,vi orkar inte mer” och sedan grymtar någon expert ”Men kvaliteten påundervisningen blir aldrig bättre än kvaliteten på lärarna”. Hur ska väljarenorientera sig i den täta debattdjungeln när alla apor skriker lika högt ochgällt? Vem har rätt i debatträsket när alla pekar fingret och ropar ”Du harfel!”?

Under ett superval år är varje möjlighet till att yttra sigen guldchans och jag kan inte säga mer än att diskussionen har fallit in ipopulismens mörka dunkel, varvat med en sandlådenivå som sträcker sig ända in imaktrummens korridorer. Som en gymnasieelev har jag stundvis förhållit mig somett frågetecken i debatten. Från saklighet till känslosamma texter från prestationsprinsessorsom gråter en skvätt om kvällarna när betyget A lyser med sin frånvaro. Jag äruppriktigt sagt trött på hur debatten har stagnerat till en punkt där rösternasamlas till ett sorl av missnöje, politisk ambition och sentimentala yttringar.

På SVT Debatt (7/12-13) skrev Olivia Näslund att hon hadeklasskompisar som hade väldigt fina betyg under högstadiet, men som knapptnådde godkänt när de börjat gymnasiet. Det som förbryllar mig är dock derasreaktion till att kunskapskraven blivit högre. De gav helt enkelt upp. Jagbörjade gymnasiet i höstas och har bedömts efter Gy11. Det är beklämmande attse när en felaktig bild av skolan målas upp som den äkta. I sociala medierfinns en tydlig tes bland ungdomar att det är för svårt att få höga betyg. Detär något fel i debatten när den allmänna uppfattningen är att bra betyg skaserveras automatiskt, utan större ansträngning. Låt mig erinra er alla att detär inte omöjligt att få högsta betyg, men det är inte alltid lätt ochframförallt är det inte en realitet att alla elever kommer att kunna få högstabetyg. I omvärldens skolor där kunskapskraven är som höghus jämfört medSveriges lilla friggebod till krav, kan vi inte riskera vår konkurrenskraft medatt avstanna skolans utveckling på grund av att ungdomarna inte ”orkar”anstränga sig.

I debatten hörde jag meningen: ”Vi känner att vi inte lär ossnågot längre”. I och med den nya skolreformen får vi elever lära oss ännu merän innan, exempelvis symmetri på matematiklektionerna. Det som förändrats äratt kraven är högre. Det ska inte gå att surfa genom skolan med bristfälligakunskaper. Min fråga till er alla är: Vill ni vakna upp i ett Sverige där nästageneration av vuxna inte förstår vad ni snackar om? Jag säger STOPP. Jag villinte vakna upp i ett Sverige där ungdomarna inte lär sig att ansträngning ärsynonymt med framgång. Som elev är det dags att ta sig i kragen och börjastudera för ett bättre Sverige.

Linnea Henriksson, MUF