"Förr hade vi världens bästa skola – nu måste vi reparera innan det är för sent"

Att den svenska skolanhar försämrats i rasande takt är ett obestridligt faktum. Den svenska skolan har gått från världstoppen till långt under genomsnittetbland världens OECD-länder. Sedan 90-talet har åtskilliga reformer genomförts. Att de försämringar som den svenska skolan har upplevt är en konsekvens av endålig skolpolitik är inte heller något någon förnekar, men där försvinner varjetillstymmelse till enighet. Jan Björklund menar att det är Socialdemokraternas och pratar om ”sossarnasflumskola”, trots att det har varit de borgerliga partierna som stått förvarje reform (bortsett från kommunaliseringen). De senaste S-märkta läroplanerna är från 1966 och-69. Socialdemokraternasäger, inte helt oväntat att det är Björklunds fel, då han varit denutbildningsminister som suttit längst i modern tid.

Skolan används som ett politiskt slagträ, där mittenpartierna lovar betyg ilägre åldrar och mindre klasser. Förslag baserade på vetenskaplig forskningfinns det inget utrymme för och det finns inget parti förutom Vänsterpartietsom vågar ta upp det verkliga problemet.

Experternas dom är entydig. Avskaffandet av närhetsprincipen, det vill säga det friaskolvalet och privatiseringarna, som lett till att Sverige har den mestmarknadsliberala skolpolitiken i hela världen, är den främsta orsaken tillvarför svenska elevers kunskap faller. 

Det är för många politiker ett obehagligt faktum. Den ideologiska grunden varföreställningen att ”marknaden” som en naturkraft ger bättre kvalitet somkonsekvens. Den irrationella ideologiska övertygelsen är ett stort problem, då detleder till att många inte ens vill se var bristerna faktiskt ligger.  

Det enda politiska parti som vågaterkänna att denna marknadstro var fel är Miljöpartiet. De har bett ­offentligtom ursäkt. Det har vare sig Socialdemokraterna eller de borgerliga partiernagjort, trots att misslyckandet med världens just nu mest privatiserade skola äruppenbart. I stället kommer de med små tekniska eller praktiska förslag tillförbättringar, eftersom de är rädda att förlora väljare från en akademikerklasssom, trots att de inte gör det, tror sig tjäna på skolvalet.

Den direkta konsekvensen av det fria skolvalet är en segregerad skola. I grundskolan är det främst de högpresterande eleverna som attraherar de storaskolkoncernerna. Detta då ägarna kan ta ut en större andel i vinst, eftersomdessa elever inte kräver några större resurser. I Stockholm är de populärastegymnasieskolorna kommunala, och majoriteten av lågpresterande elever hamnar påfriskolor som drivs med ambitionen att göra vinst. I stället för att sätta inextrapedagoger köper ägaren sig en ny sportbil för skattepengar. 

Att införandet av närhetsprincipen skulle leda till en ännu mer segregeradskola stämmer inte. Att elever med liknande ekonomiska förhållanden skullehamna med varandra är självklart sant, men lön är inte en funktion avutbildningsnivå. 

Både hög- och lågpresterande eleverhar fått sämre resultat, men med störst försämring för de sistnämnda. Skolankompenserar inte för de elever som inte kommer för akademiska hem. De sjunkande PISA-resultaten även för högpresterande elever verkar bekräftaskolforskares fynd att allt för homogena klasser och skolor, som blir enkonsekvens av skolvalet, påverkar kunskapsnivån negativt. Detta i kombination med profitjagande skolor är inte receptet på en bra skola,utan missgynnar konsekvent arbetarklassen.

Björklundviftar med betygsflaggan, trots att forskare är överens om att betyg inteförbättrar prestationen, varken för hög- eller lågpresterande elever. De menari stället att betyg sänker elevers prestation, speciellt i låga åldrar och menaratt enbart omdöme är det är det som är mest effektivt ur ettkunskapsperspektiv. Den nya skolreformenhar dessutom inneburit att lärare fått mycket mer administrativt arbete ochinte kunnat ägna sig åt det de faktiskt utbildat sig till; nämligen att läraut. Detta drabbar främst elever som inte kommer från akademikerhem.

Att höjakunskapskraven betyder absolut ingenting, om inte skolan har möjlighet atthjälpa eleverna att själva uppnå dem. De borgerliga partierna menar attfriskolor är viktiga för utformandet av alternativa pedagogiker. Alternativa pedagogiker och undervisningsformer är viktigt för att utvecklaskolan och det finns ingenting som hindrar att det sker inom ramen för denkommunala skolan. På Norra Real som är en kommunal skola lärs matematik ochfysik ut genom metoden flipped classroom.

Alternativa pedagogiker används ofta i friskoledebatten som ett svepskäl föratt göra undervisningen billigare, till exempel genom färre lärarleddalektioner, mycket tid i datasalen i stället för skolbibliotek och så kallad”egen forskning” utan handledare. De storaskolkoncernerna/riskkapitalisternas fokus är inte att utveckla en pedagogik.Fokus ligger på vinsten, göra vinst på skattepengar. Borgarna är förvånade, deverkar inte förstå marknadens principer. 

Attelever som tidigare haft bra betyg har problem med att få godkänt visar att detär skolan som inte är jämlik, och således inte förbereder eleverna. Att, som den moderata debattören,skylla de sjunkande resultaten på att eleverna skulle vara lata är inte baraarrogant utan också verklighetsfrånvänt. Självfallet kan man som individ påverka sin situation, men det går inte att bortförklarasjunkande resultat så. De flesta elever lägger åtskilliga timmar på skolan. Det är ett faktum att skolans utformning i kombination med socioekonomiskbakgrund kan ge två elever helt olika utgångspunkter. Det finns en tydlig koppling mellan skolresultatoch föräldrars akademiska bakgrund, och när skolan inte längre även är till förarbetarklassen- då menar högerdebattörer att eleverna måste ta sig i kragen.

Det är ett hån mot svenska elever, speciellt mot arbetarklassen.

Den sjunkande trenden går att vända, men inte genom tramsiga utspel om lataelever eller att vi behöver mera disciplin. Det ska handla om kunskap, inte ombetyg och skolpolitiken ska utgå från pedagogisk forskning.

En gång hade vi världens bästa skolor, och det är dags att reparera skolan innandet är för sent.

Linnéa
Gymnasieelev och medlem i Ung Vänster