"Om du är tjock och inte hatar dig själv, då jävlar blir det liv"

VARJE gång jag postar en bild på min tjocka kropp eller uttrycker nån form av positivitet över min vikt så fullkomligen väller det in folk som ska berätta för mig hur ohälsosam jag är. Många uttrycker oro för att jag ''glorifierar övervikt" och att fetma ska bli ett nytt ideal som om det fanns den minsta risk att det skulle ske. Den enda risk som möjligtvis finns är att det kanske kanske kanske sitter nån fet jävel hemma och tänker att "idag vågar jag gå till stranden". Men knappast.

Överviktiga föraktas inte bara, de demoniseras på ett sätt som smala aldrig görs. Tjocka kroppar utsätts för ett omfattande hat som grundar sig i i klassförakt och patriarkala normer, men med utgångspunkt kring västerländska värderingar. Den tjocka kroppen kopplas till lathet, frosseri, dumhet, lägre klass, sämre hygien och dålig karaktär. Den tjocka kroppen är en belastning och man tycker inte synd om tjocka, man förargas av dem. Smala stör inte samhällsordningen på samma sätt och slipper i de flesta fall den här typen av föreställningar. Det är det vi menar när vi talar om smalhetsprivilegier.

Så vad innebär privilegier? Innebär det att man aldrig utsätts för orätt eller att man alltid har det lätt? Kan en smal person må dåligt i sin kropp? Kan en smal känna ångest? Kan en smal person utsättas för hat och hån?

Absolut.

Och suger det?

Absolut.

Men skillnaden mellan det som smala människor får utstå och förtrycket som tjocka utsätts för är detta: när du är tjock så tar andra människor illa upp. När du är tjock så blir folk förbannade av att se dig. När du är tjock så förväntas du inte ta del av samhället på samma villkor som smala. När du är tjock så förväntas du täcka din kropp och för du inte det så blir folk äcklade. Och vet ni vad som är riktigt provocerande? Att vara tjock och inte hata sig själv. Då jävlar blir det liv.

Smala blir bekräftade varje dag, överallt, i ett samhälle som hyllar smalt. I media. I butikerna som bara tar in kläder i små storlekar. I tidningar, i reklamen. Smala förebilder finns precis överallt. Ju längre en kvinna jobbar i tv-branschen desto magrare blir hon (och desto mer framhävs hon), hela Hollywood består av kvinnor som har ätstörningar men avgudas som vår tids gudinnor. På skolgården, på arbetsplatsen, i alla tänkbara sammanhang premieras den smala kroppen och ofta på den tjocka kroppens bekostnad. De flesta vill vara smala för smal är lika med lycklig och lyckad. 

Men diskussionen kring smalhetsprivilegium handlar inte om att ogiltigförklara eller förminska smala kvinnors upplevelser. Diskussionen handlar om att smala har ett privilegium som tjocka saknar och det är kränkande när smala människor kapar en diskussion ämnad att lyfta det strukturella förtryck av tjocka med sina personlig upplevelser. 

För även om smalas ångest eller personliga kamp är verklig och betydande så är poängen: Du kanske hatar din kropp, men samhället gör det inte.

Natashja Psomas Blomberg, feminist