Johan Hedin (C): "Vi måste stå upp för den fria ekonomin"

För en tid sedan blevjag ombedd att skriva ett kapitel i en antologi om hur vi kan hållaprincipiella gränser i enlighet med våra övertygelser i stort och smått. Bokenhar titeln ”Håll gränsen!” och ges ut av FORES med Emil Källström som redaktör,och syftar på det besked dåvarande statsminister Torbjörn Fälldin (C) gav ÖBnär Sovjetiska sjöstridskrafter stävade mot svenskt territorialvatten efter detatt en Sovjetisk ubåt gått på grund utanför Karlskrona. Ett högst påtagligtexempel på hur principfasthetens betydelse blir akut.

Boktiteln och dessahändelser väckte minnen från det tidiga 1980-talets politiska diskurs, den medfacit i hand så kuriösa svårigheten att ta ställning mellan demokrati ochdiktatur och en helt seriös diskussion om politiska instrument för attkonfiskera det privata näringslivet, främst förkroppsligad genomlöntagarfonderna. Man kan glädjas åt många av de viktiga principiella segrarsom ändå vunnits sedan dess, men något verkar hålla på att hända. Ett fenomenjag allt oftare kommit att stöta på i debatten är något som faktiskt tagit miglite på sängen är ifrågasättandet av den fria ekonomin. Kanske inte direkt, menoftare implicit.

2012 hävdade KlasEklund, ekonomiprofessor och tidigare sakkunnig både på finansdepartementet ochi statsrådsberedningen, att kapitalismen som system är ohotat. ”Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket”. Det finns enligt min mening enöverhängande risk att planekonomin kommer att grävas fram, putsas upp hjälpligtoch presenteras som ett alternativ till den fria ekonomin, trots allahistoriska belägg för inte bara planekonomins allvarliga tillkortakommanden,utan även hur ekonomisk ofrihet i regel för med sig social och konstitutionellsådan.

Hur kan det då komma sig att med all denna historiska ochteoretiska evidens, dessa ofrihetens idéer ändå lyckas få fotfäste? Jag troratt en del av förklaringen finns i en grov och olycklig förenkling av hur viser på ekonomin. Mitt kapitel i ”Håll gränsen!” kom därför att handla om justdetta. Myten om den statiska ekonomin. Att det på något sätt varje år skulle kommaen påse pengar att fördela. Så är det inte. Värdet skapas av varje människa somåstadkommer något som innebär värde för någon annan.

De som inte gillar invandring hävdar inte sällan att vi intekan släppa in nya människor i Sverige när vi har så många svenskfödda som gårarbetslösa. Förutom det uppenbart principiellt problematiska i en dylik ansats- att en individ och en företagare som kommer överens om att jobba tillsammanshindras från detta endast på grund av var i världen den ena parten är född - såär inte antalet arbetstillfällen statiskt eller konstant. Ett arbete uppstårnär en arbetssäljare och en arbetsköpare möts på en marknad. Den som inte trormig får svårt att förklara hur det kommer sig att antalet jobb i Sverige 1970var ca 3,6 miljoner och 2012 nästan 4,7 miljoner. Lika besvärligt är det nogatt förklara hur ekonomin kunnat bli ca 20 gånger större sedan 1870.

En annan genväg förofrihetens apostlar kan vara att kritisera den fria ekonomin genom att jämföraen befintlig vara eller tjänst med den egna utopiska drömbilden av densamma. Dåglömmer man att det inte handlar om ett val mellan den utopiska drömbilden aven vara eller tjänst och det som utvecklas på marknaden, utan det som utvecklaspå marknaden eller som inte utvecklas alls.

Historiens dom överalla andra resursallokeringsmodeller än marknadsekonomi är hård. Överallt därekonomin hårdreglerats och där frivilliga utbyten folk och företag emellanförbjudits eller kraftigt begränsats har välståndsutvecklingen kraschat.Drivkrafter för innovation, annat än rädsla och repression, saknas och fålägger energi på att erbjuda det som man tror att kunden vill ha om man intekan få del av det värde man på så vis skulle skapa.

Att detta ens kan vara ifrågasatt är faktiskt svårsmält, menicke desto mindre verkar det vara där frihetskampen idag måste föras. 

Johan Hedin,
Riksdagskandidat (C)