"Ett individualistiskt perspektiv gör att du missar mönstren"

REPLIK. Cissi Wallin skriver att kvinnor ska bry sig mindre om sin kropp och i stället fokusera på sin karriär. Att lyfta fram kvinnor som lyckats i karriären är inte en helt ovanlig strategi bland feminister. Att som kvinna göra karriär anses av många vara höjden av feministisk frigörelse.

För mig som under många år tampats med ätstörningar framstår idealet om att göra karriär inte som det minsta frigörande, tvärtom är det ytterligare en press som sätts på mig från samhällets sida. Att prata om karriär kan vara minst lika ångestframkallande som att prata om perfekta kroppar. Karriär framstår inte som någonting frigörande, snarare drömmer jag om att jag och alla andra kvinnor ska kunna leva ett värdigt liv oavsett om vi blir lyckade inom arbetslivet eller inte.

Kvinnor diskrimineras även i yrkeslivet. När kvinnor gör karriär så är det något som sker lika mycket på männens villkor som när vi ska eftersträva den perfekta kroppen. I stället för att ta plats på manliga arenor borde feminismen handla om att gemensamt bygga upp livet på sina egna villkor, om politisk kamp för att förbättra situationen för kvinnor som grupp och inte bara för de kvinnor som fattar ”rätt” beslut.

Att kvinnor inte ska vara ekonomiskt beroende av män är en viktig feministisk fråga, men lösningen ligger inte i att alla kvinnor individuellt slutar banta och satsar på karriären, utan i att gemensamt ställa krav på bättre löner och villkor inom kvinnodominerade yrken, bättre sociala försäkringssystem, att det inte ska straffa sig ekonomiskt att föda och ta hand om barn och så vidare. Att kvinnor som grupp ska lyfta sig själv genom att slå sig fram i yrkeslivet på egen hand är en idé som sätter väldigt stor press på individen, och som fullständigt lämnar de kvinnor som saknar förutsättningarna därhän.

Människors förutsättningar för att göra karriär är mycket varierande. Alla kvinnor har inte vad som krävs för att kunna lyckas i yrkeslivet. Att driva eget företag är något som kräver mycket ork och resurser, något som alla inte har tillgång till. Alla har dessutom inte någon lust att viga sitt liv åt arbetslinjen. Vissa vill bilda familj tidigt eller hamnar där av andra omständigheter, och en feministiskt angelägen fråga är att en inte ska behöva straffas för det. En ska inte behöva vara ekonomiskt bunden till en man för att en råkat skaffa barn vid fel tillfälle.

När Wallin pratar om karriären som en väg till feministisk frigörelse framstår det som att det är upp till varje enskild kvinna att själv ombesörja sin livssituation och undvika att hamna i ”kvinnofällor”, inte upp till samhället att kvinnor ska slippa straffas för att de gör traditionellt kvinnliga livsval. Ojämställdhet är en samhällsfråga, inte en fråga om enskilda kvinnors beslut.

Fanny Åström