"EU:s stödpaket är till för att rädda banker, inte för att stödja folket"

Gunnar Hökmarks (M) lösning på den ekonomiska krisen i Europa är att alla EU-länder ska apa efter Sverige, men även Tyskland pekas ut som ett föredöme.

Förra året dömdes den forne grekiske försvarsministern Akis Tsochatzopoulos till 20 års fängelse för korruption. Pengarna kom bland annat från tyska vapentillverkare som sålt en handfull U-båtar till priset av en Öresundsbro: nästan 30 miljarder kronor. Men det är inget unikt. Tyska bolag har krängt stridsvagnar, trafikljus, elsystem genom mutor. Men givetvis har även svenska bolag varit framme, enligt en tidigare chef på det grekiska försvarsdepartementet låg mutor bakom inköpet av radarsystem från Ericsson.   

Detta tydliggör relationen mellan det rikare norr och det fattigare syd i EU. Dessa beställningar bekostades av lån från bankerna i norr. När väl krisen inträffade och det krävdes ”stödpaket” för att hålla liv i dessa stater gick huvuddelen av dessa lån som i fallet Grekland till att just betala räntor och avbetalningar på banklånen. ”Stödpaketen” var till för att rädda tyska och franska banker, inte för att stödja folken i de drabbade länderna.

De svenska och tyska överskotten i handelsbalansen kräver att någon annan har underskott, så vad Hökmark menar är att resten av världen ska få samma relation till EU som Grekland till Tyskland?

Studerar man fallet Irland inser man snabbt att krisen handlar om något annat än att ”hålla finanserna i balans”. Tvärtom hade Irland en låg statsskuld innan finanskrisen. Men istället för att låta bankerna stå sitt kast lät man under tryck från EU får skattebetalarna stå för notan på närmare 800 miljarder kronor när tre banker skulle räddas - eller snarare spekulanterna bakom som i fallet med Anglo Irish Bank. Krishanteringen har hela tiden haft som överordnat syfte att rädda banksystemet, ett system som är mångdubbelt större än de enskilda ländernas ekonomier.

Den andra formen av krishantering beskriver Jack O’Connor, ordförande för den fackliga organisationen SIPTU, väl: ”Vi har en emigration som vi inte upplevt sedan den stora svältkatastrofen i mitten på 1800-talet”. Det ser likadant ut i många andra krisländer, t ex i Baltikum. Det är små länder, där utvandringen handlar om några hundratusen. Men var ska flera miljoner arbetslösa spanjorer och italienare ta vägen?

Detta är baksidan av ”den fria rörligheten” och själva syftet med den. Inte att vi ska turista och studera enkelt utomlands som är mycket positivt, utan att hantera kriser och justera ”obalanser” i EU: s ekonomier. Men då är inte rörligheten längre en frihet utan ett tvång, ett ständigt flöde av arbetskraft som ska hålla nere lönerna genom att skapa konkurrens om varje arbete.

Men det finns ett intressant undantag. På Island valde man en annorlunda väg, där låste man in de ansvariga inom banksektorn istället för att dalta med dem. Flera toppchefer på Kaupthing Bank har dömts till fängelse, däribland deras förre direktör Hreidar Mar Sigurdsson som fick över fem års fängelse. För att hantera dagens och framtida kriser krävs ”finansiell repression” för att låna ett uttryck från ekonomen Mark Blyth.

Vi anser att det är människorna, inte bankerna som måste stå i centrum i framtidens Europa.

Abe Bergegårdh, kandidat till EU-parlamentet, Vänsterpartiet 
Eddie Eriksson, kandidat till South Dublin Count Council, Anti Austerity Alliance