Fredag 30 Jul
Stockholm

Skådespelaren Alexander Karim: "Till mina barnbarns barn"

Alexander Karim, skådespelare
Alexander Karim, skådespelare. Foto:

"I skrivande stund är vi på väg rakt in i stormen. Molnen hopar sig. Och än en gång väljer vi att blunda. Snälla, förlåt oss vår dumhet", skriver skådespelaren Alexander Karim i ett öppet brev till sina barnbarns barn.

Kommentera (10)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Om skribenten

Alexander Karim är skådespelare och har bland annat medverkat i en rad Johan Falk-filmer, tv-serien Äkta människor, och är i år aktuell som Vanheden i den nya Jönssonligan-filmen; Den perfekta stöten.

Det började blåsa. Först en liten bris. En sån där somstryker över en vattenpöl och bara lämnar några små ringar. Det är så detalltid börjar, är det inte? Litet, nästan omärkbart. ”Högervindar sveper in över Europa” sa de. Vi tog ingen notis.Behövdes inte. Ondskan satt fången i korniga svartvita bilder vi matades medsom barn.

På 70 år blir massgravarna förminskade till ett historisktknappnålshuvud, ett annat århundrade – årtusende.

Så vi blundade. Och högervinden tilltog. Alltmedan vi stodoch såg på likt byborna som slukades upp av tornadon. De som hann inte undan.De som tänkte ”äsch, det är bara en litenbris.”

Det började blåsa rejält. Vinden hade blivit en orkan. Vi sågden på horisonten ”Det ser hemskt ut därborta men jag tror inte att den kommer mot oss,” sa vi där vi uthärdade medsönderblåsta paraplyer.

Men det gjorde den. Och det var samma storm som det alltidvarit. Vi kände inte igen den bara. För sist var den svartvit och kornig. Detär där den hör hemma. Inte i full HD. Inte här och nu. Vi visste ju bättre. Hadefacit i hand. Vi träffade offren, såg deras tatuerade armar. Vi åkte påklassresor, såg filmer och läste böcker. Vi var impregnerade. Vindsäkra. Våramoraliska meteorologer var som starkt lysande fyrar med ögonen fixerade påhorisonten, ständigt på vakt efter minsta vindpust.  Det skulle inte få hända igen. Ett löfte, dyrtoch heligt.

Men fyren slocknade. Vi kände oss säkra. Så när den förstalöftesrika brisen svepte in och fick den soldränkta vattenytan att se ut somhamrat guld reagerade vi inte. Det här var ju en helt annan sorts vind. Den barguld i sitt sköte. Den viskade om jobb, om välfärd, om trygghet och framtid.Den skulle fylla våra segel och blåsa rent våra gator. Allt skräp, alla filtaroch utsträckta händer. Den skulle vina ljudet ur minareterna och piska ansiktetpå den som vågade korsa våra gränser. Några av oss reagerade. De flesta inte.

I skrivande stund är vi på väg rakt in i stormen. Molnenhopar sig. Och än en gång väljer vi att blunda. Snälla, förlåt oss vår dumhet.

För er är vår historia kanske bara ett litet knappnålshuvud.Era läroverk förbannar vår kollektiva blindhet, ni ser på våra gamla filmer, läservåra texter, hör våra varningar. Och kanske säger även ni ”Aldrig igen”

Men det kommer att blåsa igen. Och när det händer kan jagbara hoppas att ni lyfter på blicken. Att ni ställer er upp och höjer eraröster.

Att ni trotsar vinden.

/Er farfars far, Alexander Karim

Har du gjort allt du kan?
Tack för din röst!
Kommentera (10)
Kopiera länk
Dela