"Jag tänker inte åka på Pride, jag har Pride:at färdigt"

- Kom ner på Pride!

- Nej! Jag får tjata, förklara och ursäkta mig varje jävla år.

Jag är inte emot Pride, det ger ringar på vattnet och det behövs, men Pride talar inte för mig och vad jag står för.

Jag har haft en 365 dagar om året i 12 år lång pridefestival i Kiruna, jag är så jävla less på att behöva förklara åt folk varför jag är som jag är och varför "vi" gör som "vi" gör.

Jag är så jävla less på att ta striden för allt vad avvikande sexuell läggning heter, på att tvingas ta diskussionen varje gång alkohol blir inblandat.

Jag har stått för vem jag är och vad jag gör, men varför? Varför måste jag det? Varför ligger det i så mångas intresse vad jag gör i mitt sovrum och med vem?

Varför är det socialt accepterat att ens ta upp det ämnet? Jag frågar inte någon om dom gillar BDSM-smisk-golden showers eller om dom brukar ha sex iförd en djurdräkt. 

Dels av bristande intresse men också respekt mot människors privatliv.

Jag är så jävla less på att höra nedsättande ord, socialt accepterade nedsättande ord om homosexualitet, ja det är socialt accepterat, det har det varit sen jag var barn och det är det fortfarande.

-Jävla bögjävel.

Jag har aldrig, aldrig varit med om att någon ställt sig upp och sagt: -sånt där tolereras inte!

Ingen. Inte. En. Jävla. Människa.

Jag har sett vänner, kollegor och medmänniskor knappt rycka på axlarna när vuxna män, kvinnor och ungdomar drar bögskämt på jobbet, på festen, i kassan på Coop.

Ingen. Har. Sagt. Nej.

Ingen. Har. Sagt. Något.

Tro mig, efter drygt 12 år som öppet homosexuell i Kiruna så tar inte dom glåporden på mig mer, dom rinner av som vatten på en gås, jag ligger inte på kvällarna och mår dåligt över vad människor säger bakom min rygg eller skriker när jag inte ser.

Jag har blivit kall.
Iskall, militant och allergisk.

Jag har alltid haft bra/många vänner, nära och kära.

Men det kändes ensamt, det fanns ingen likadan att prata med, öppna HBTQ människor är en bristvara i Kiruna.

Det kändes väldigt konstigt att inte ha någon likasinnad att prata med, att få tips och råd av som förskräckt 15-åring. 

Ingen RFSL-avdelning med utbildade människor att uppsöka. Ingen utbildad kurator, ingen förstående vuxen.

Hur mår en 14årig kille som just börjar ana att han gillar killar i dagens Kiruna?

Hur mår någon som inte vill gå ut med sin sexuella läggning?

Din son? bror? kusin? pappa? pojkvän? man?

Bryr sig någon?

Att gå till kuratorn var bara ett jävla skämt, ett hån. Ett stort misstag.

Just därför har jag aldrig flyttat, jag bor tamigfan här, det är mitt hem och i min vildaste fantasi har jag bidragit till ett öppnare Kiruna. 

Jag är öppet homosexuell, jag stödchattar med ungdomar och svarar på frågor om vad dom ska göra, hur, var, varför?

-Vad ska pappa säga?
-Vad kommer mina vänner att tycka?

Nattliga samtal, äkta rädsla, självhat, självmordstankar.

Jag är Gammelbög Pilroth.

Jag har aldrig tvekat som mina likasinnade gjorde, som flyttade så fort dom kunde utan att se tillbaka, utan tanke på att återvända.

Jag har vänner som inte ens kommer hem till Jul, för deras plågoandar från skoltiden härjar fortfarande likt vålnader. 

Traumatiserade, känslomässigt förstörda och trasiga, det är vad uppväxten ser ut som när du växer upp som HBTQ i Kiruna.

Ta det inte fel nu, men striden har varit lång, asjobbig och tröttsam, så när människor kommer fram och ger mig en klapp på axeln och viskar att dom minsann tycker att jag är okej så glädjer det mig inte det minsta, jag blir bara heligt förbannad. 

Det är inte jag som behöver veta att jag är okej, JAG VET ATT JAG ÄR OKEJ SOM JAG ÄR!

Det är alla andra som behöver få veta att det INTE är okej att trycka ner och öppet prata illa om det.

Stolthet, styrka, strävan och samhörighet.

Jag tänker inte åka på Pride, jag har Pride:at färdigt.

Jerry Ahlqvist

Den här texten publicerades ursprungligen på Jerry Ahlqvists Facebook.