"Vänsterns manshat göder SD"

Sverigedemokraterna är i dagsläget ett av Sveriges största partier. En rörelse som aktivt arbetar mot öppenhet, tolerans och medmänsklighet. Det är en sorglig utveckling att nästan var tionde svensk röstar på ett parti som motarbetar det som borde vara självklart: ett öppet och tolerant Sverige. 

Det är ofta vänstern som högljutt skriker att borgerligheten föder SD: "Det är borgarsvinen som är upphovet till den högerextremistiska ondskan!". Detta är en osanning som kan styrkas med att Alliansregeringen är den enda högerregeringen i EU som inte flörtat med extremhögern och istället satt ner foten mot rasism och invandringsfientlighet. 

Det som däremot föder SD är den rasistiska retorik som nu på senare tid har börjat användas av vänstern. Det är föga förvånande att vänstern, som titt som tätt gör underliga utspel, har tagit ett extra varv runt den ideologiska skalan och där med förflyttat sig till den rasistiska utgångspunkt som liknar de högerextrema. Det är beklämmande att se Åsa Romsom hatiskt tala om en samhällsgrupp: vita, heterosexuella, medelåldersmän. 

I Romsons almedalstal ser vi samma retorik som användes för 70 år sedan mot judarna i Tyskland som mot de vita, heterosexuella männen i dag. Det är skrämmande att ett så kallat antirasistiskt parti (och vilket parti som helst, för den delen) skyller en grupp för allt ont och kommer undan med det. Normaliseringen av denna rasism och även all annan rasism, är en utveckling som aldrig är önskvärd i ett demokratiskt samhälle. 

Den så kallade ”antirasistiska” retoriken som brukas av både språkrör och andra vänsterpersonligheter, skapar ett visst utanförskap för de vita män som stängs ute på grund av sin etnicitet, sexuella läggning, utbildning och ålder. Vad är rasism om inte det? 

Det är bland annat det goda hatet som Ivar Arpi skriver om i NEO (nr. 4, år 2014), den rasistiska retoriken och uteslutandet av de vita, heterosexuella, medelåldersmännen som göder SD. Det är dessa män, ofta lågutbildade, som systematiskt utmålas som problemet i samhället av både media och många politiker. De män som ofta tenderar att se SD som det alternativ som de känner sig välkomna i – ett missnöjesparti som fångar upp de uteslutna – då partiet kan betraktas som en motsvarighet, antites och rörelse mot vänsterns rasistiska svar till de vita männen. Hos SD och andra högerextremistiska partier känner de sig inkluderande och där kan de få utlopp för sitt ogillande av vänsterns hat mot dem. Det är därför som vänsterns rasism och hat delvis ökar de högerextremistiska partiernas inflytande. 

Det är inte adekvat att antirasistiska partier inom vänstern accepterar en viss rasism och fördömer en annan. All rasism är skadlig och den skadan ser vi nu i opinionsmätningarna där SD skördar framgång. Det dåliga hatet mot det goda hatet ökar inom den svenska politiken, men har vi inte redan konstaterat att hat är det stora problemet? 

Vänsterns hat mot denna samhällsgrupp leder indirekt till vad de kämpar emot: ett ökat inflytande av högerextremistiska krafter. Vänsterns tanke för antirasismen är god, men den slår tillbaka som en käftsmäll mot en grupp: de vita, heterosexuella, medelåldersmännen, men även flera andra grupper då SD:s makt indirekt ökar genom denna typ av vänsterorienterade antirasism. I kampen mot rasism måste vi inkludera alla. Det är den sanna kampen för jämlikhet och den enda vägen att gå för att uppnå ett samhälle utan rasism. 

I höstens val får vi se vilka som ska styra Sverige, men också om SD fortfarande har kvar sin vågmästarroll. Vi vet i alla fall vilka som göder SD, och det är inte vi i Alliansen som ständigt kämpar mot ALLA typer av rasism och inte bara några få.

Linnea Hylén, MUF