Mehmet Kaplan: "Vi behöver moskéer i rött trä med vita knutar"

Enav vår tids mest seglivade historier är den om läkaren medinvandrarbakgrund som kör taxi. Den är seglivad av två skäl. Delsför att den irriterar oss. Den bryter mot vårt sinne för rättvisa,vi vill alla att utbildning, talang och hårt arbete ska löna sig.Dels för att den är sann. Vi fick i ett inslag i samband medsöndagens arbetsmarknadspolitiska debatt i SVT bekanta oss med EbereOkogwu som har utbildning från KTH och jobbar på McDonalds.

Just Eberes historia fick mig att hajatill. Det är nämligen delvis min egen historia. Jag har ocksåstuderat på KTH, har också jobbat flera år på McDonalds och har,givetvis, invandrarbakgrund.

Viär alltför många som har liknande historier att berätta.Segregeringen i Sverige är verklig och väldigt fysisk. Det finnsosynliga murar mellan oss människor. Om jag sätter mig påtunnelbanan nere vid Kungsträdgården så får jag ofta sitta ensammed fyra säten, även om det är trångt i resten av vagnen. Inföddasvenskar sätter sig vid infödda svenskar. Och infödda svenskar borgärna nära andra infödda svenskar. Sitter man kvar itunnelbanevagnen till efter Solna så dominerar vi medinvandrarbakgrund.

Dettaär dessvärre det Sverige många känner igen. Men det behöver intefortsätta i samma stil. För saken är den att det inte i grundenligger någon elakhet i segregationen. Den drivs inte av hat, dendrivs av rädsla, bekvämlighet och vana. Jag åkte ut i skärgårdenmed några svenska vänner och såg inte annat än infödda svenskarpå hela dagen. Men svenskar köper inte båt eller flyttar tillSolna för att de är rasister, de gör det för att det ärtrevligt att åka båt och för att Solna är en mysig kommun med braservice, skola och kommunikationer.

Påså sätt är segregationen och det som kallas för ”strukturellrasism” lite av ett självspelande piano: Den finns för att denfinns. Det man inte möter förblir det okända. Och det som är detokända är vi rädda för. Men om det okända inte längre är okäntså kan vi få bubblan att spricka. Segregation är ingen naturlag.

Jagkänner att jag själv har haft tur. Jag kom till en liten ort, lärdekänna många sorters människor.

Ochför mig var det de svenska folkrörelserna som blev min privata vägur segregationen. Jag är nämligen nykterist och som allting annatså är nykterismen väldigt välorganiserad i Sverige. Så utan atttänka närmare på saken så råkade jag ta en liten promenad tvärsöver segregationslinjen. Jag hamnade med mitt engagemang i enväldigt ursvensk miljö. Och sedan förde mig engagemanget vidare ini partipolitiken och den vägen in i riksdagen.

Jagtror personligen inte att det multikulturella samhället blir såmångfacetterat som vi kanske tror. Förr eller senare har viexempelvis moskéer i rött trä med vita knutar och förr ellersenare kommer många svenska muslimer att heta ”Svensson”.Rasisters rädsla är nämligen inte detsamma som säkra prognoser,den grå, och trevliga, vardagen vinner oftast över den mindretroliga undergången.

Menvägen till ett Sverige utan segregering innehåller många små stegsom vi måste våga ta. När jag nu själv lämnar riksdagen för atti stället kandidera till stadshuset är det detta som är mittprogram: Att riva murarna mellan människor så att Sverige även iframtiden kan vara detta lugna, hårt arbetande och fredliga ställedär vi ju alla vill bo.

MehmetKaplan, riksdagsledamot (MP)