Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Vuxna uppmanade mig att hålla tyst om mina diagnoser"

- 09/09/2014, 15:56
Emma Rösselharth

Emma Rösselharth

EMMA ROSSELHARTH / EMMA ROSSELHARTH

"Det borde hållas föreläsningar och temadagar i skolorna som uppmärksammar alla sorters diagnoser", skriver Emma Rösselharth.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

När jag som 14-åring fick reda på om att jag hade ADHD och Asperger-diagnosvar det som ett slag i ansiktet. Till viss del började jag förstå varför jaghaft det så svårt med olika moment i skolan. Det sociala var något som jag alltid behövde kämpa med. Innan jag vissteom att det var asperger jag hade, var jag arg och ledsen över att jag intelyckades nå fram till folk i min omgivning. Känslan av att man tränger sig på eller stör när man försökte göra sinröst hörd var en ständig kamp inom mig. Som tonåring vill man kännatillhörighet och spela en roll i en grupp. Det var något som man ständigtsträvar efter och något jag fortfarande kämpar med.

Slaget i ansiktet berodde i högsta mån om de fördomar somfanns om Aspergers syndrom. Att man var udda, känslolös men samtidigt överkänslig. 

Jag var rädd att mina klasskamrater skulle se mig på ett annorlunda sätt om defick reda på det. Samtidigt hade jag inget att förlora, jag såg det som minmöjlighet till att få förståelse och känna mig accepterad. Jag ville berätta och få människor i minomgivning att förstå men i stället blev jag uppmanad av vuxna att hålla det förmig själv, Allra särskilt min asperger. Varför? Jo för att det ses som någotudda, något som inte borde finnas. Jag är mycket medveten om att de äldre villeskydda mig, Men i den stunden började jag fundera på om det faktiskt var fel påmig.

Ska det vara så? Ska man få höra av vuxna människor att ensdiagnos är något man ska hålla för sig själv? 

Jag vill inte att mina barn skaväxa upp i ett samhälle där man mörkar det mest naturliga, något som man intekan hjälpa.  Jag vill fram för allt intekänna mig mindre värd eller mindre respekterad när det är någons brist påkunskap som är själva problemet. Man ska vara stolt över den man är, oavsettdiagnos eller vad det annars kan tänkas vara. Att man ska vara stolt över sigsjälv hade jag alltid fått höra av just de vuxna.  Det är tomma ord som bara sägs utan mening, baraord som sägs för att skapa en trygghet som i mina ögon är rakt igenom falsk.Detta är något som mina lärare framförallt var väldigt duktiga på. Från börjantrodde jag blint på varje ord som sas men med åren har jag lärt mig atthandlingar är det som räknas. Det du säger låter bra, men bevisa för mig.

Då kommer vi fram till det otäcka faktum som råder idagens samhälle. Man vet allt för lite om diagnoser. 

När filmen ” I rymden finns inga känslor” hadekommit ut på bio fick ungdomar för sig att precis alla med asperger var på detsättet. ”Jag förstår dig nu” fick jag höra av mina vänner. Du förstår mig nu?Det är som att när man fick reda på att jag hade diagnos så var jag plötsligten helt annan person. Jag fick en stämpel i pannan som fick folk att vilja taavstånd. Nu var det bevisat att jag var udda. Inte nog med det så fick jag detbevisat att de vuxna hade rätt vilket gör så ont inom mig.  Från början var jag tjejen som inte riktigtpassade in, Som inte alltid sa rätt saker. När jag tänker tillbaka hade detvarit bäst att inte berätta och vara den tjejen. Då var jag i alla fall inteden som var udda och konstig. Nu var det okej att stänga ut mig för de fanns enanledning i deras ögon.

Jag berätta för mina lärare om vad jag gick igenom och ficksvaret ”Det är inte okej Emma. Vi tar hand om det direkt”. Jag fick tillbaka hoppetför jag litade blint på deras ord. Klart att de skulle gå till källan och fåett slut på det. Jag trodde fel för när jag stängt klassrumsdörren efter mighade lärarna lagt det bakom sig. Det fanns inget att göra då ”ungdomar varsådana, något som man växer ifrån”. Mognad kommer med åldern men det gör det inte okej att kränka någonannan. Det finns inga ursäkter. Jag ställer mig ofta frågan: ”varför gjordeinte vuxna något åt det?”. Det var som att det var mitt fel att jag hadediagnos och att det inte fanns något att göra. 

Jag kan inte ändra på det som redan hänt. Men jag kanförsöka få andra att inse hur det faktiskt kan vara för ungdomar med diagnoseri ett samhälle med så mycket brist på kunskap.

Då och då får jag hem broschyrer om föreläsningar och kurserom Asperger och andra diagnoser också. Vilket får mig att undra varför det baraär de människor som har diagnosen som får gå på dessa föreläsningar när det ärviktigt för alla att skapa sig en förståelse om detta som är så pass vanligti dag. Det gynnar inte bara mig som har Aspergers, utan även lärare ochungdomar. För mig handlar det om att de fördomar som finns måste få ettslut.  Det är bra för lärare då detskulle öka förståelsen för varje enskild individ i skolan. Alla är vi unika isätt att lära och varför inte vända om det till något positivt? Man ska lärasig utav varandra och ta vara på det. Därför borde det hållas temadagar iskolorna eller föreläsningar som uppmärksammar alla sorters diagnoser.

Trots allt så är skolan det som påverkar oss väldigt mycket.Under högstadiet går man genom en rad olika förändringar som inte bara ärfysiskt utan också mentalt. Man blir tonåring och det kan bli väldigt jobbigtom man också har en diagnos. Brist på förståelse från samhället ledde tillmycket lidande för mig. Det måste få ett slut.

Emma Rösselharth 

Behövs mer information i skolorna om Aspergers och ADHD?