Söndag 25 Jul
Stockholm

Anna Siekas: "I dag skulle Lars ha fyllt 40"

"I bland när det gör alldeles för ont att sakna honom så låtsas jag att han är kvar där på Kho Lanta och att jag en dag ska åka dit igen för att hälsa på honom", skriver Anna Siekas.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Bröstcancer hos män

Bröstcancer hos män är ovanligt, cirka 1 % av alla de som får bröstcancer varje år i Sverige är män.

Behandlingarna ser likadana ut som för kvinnor men det finns forskning som tyder på att en ökad kunskap kring just bröstcancer för män skulle behövas.

Om skribenten

Anna Siekas är komiker och radiopratare.

Vibefann oss mitt i livet båda två. Jag hade mitt jobb och mintrygghet i Gävle. Han hade farit omkring lite, men säkert varatt han snart skulle packa resväskorna för att flytta ned tillThailand.

Hanskulle flytta till en ö som heter Kho Lanta, där fanns underbaradykställen, möjligheten att plugga Thai och en kvinna som hadefångat hans hjärta.

Heltovetandes om att min bror befann sig på sjukhuset i Gävle för attkolla upp vad han hade misstänkt var en ”fettknöl” i bröstet,gick jag till mitt jobb som vanligt.

Straxefter lunch kom han in där, på mitt jobb. Jag blev förvånad mensamtidigt väldigt glad då vi inte träffades alltför ofta.

Hansblick flackade omkring nervöst och jag tog med honom till en avskildsoffa, där satte vi oss ned. Så såg han på mig med tårar iögonen och förklarade att han var sjuk.

Attknölen som han hade trott bestod av fett visade sig vara cancer ochatt den var elakartad.

Markenförsvann under mig. Jag grät hysteriskt. Han tröstade mig och jagtröstade honom. Hur länge vi satt där och grät vet jag inte, detkan ha varit 5 minuter och det kan ha varit 5 timmar.

”Nuhar jag berättat det för dig systeryster, nu kan jag berätta detför vem som helst” sa han och torkade bort mina tårar.

Jagblev arg, arg på cancern och på mig själv för att jagsatt där och grät, det var ju han som var sjuk och inte jag. Detborde vara jag som tröstar honom och inte tvärtom.

Såföljde operation, cellgifter och strålning. En resa som jag intekan föreställa mig men som syntes tydligt på min brors kropp.

Närläkarna hade bestämt sig för att behandlingarna var fulländade(för denna gång) och framtiden såg något sånär lovande utgällande cancern så packade min bror väskorna och for iväg, tillThailand och till kärleken.

Jagdelade hans upplevelse i Thailand via nätet. Bilderna han lade utoch alla skypesamtal vi hade med varandra under tiden. Jag varlycklig för hans skull.

Viplanerad otaliga gånger att jag skulle komma ned till honom ochhälsa på, men som med andra stora planer jag har i livet så fannsaldrig riktigt tiden, eller pengarna.

Minmormor gick oväntat bort i april 2013. Jag hade telefonkontakt medmin storebror under den tiden, och visst kändes det konstigt att hanvar på andra sidan jorden när vi förlorade henne.

Underen tid hade han pratat om ryggsmärtor och jag hade många gångeroroligt frågat honom om cancern.

”Nej,syrran, det är bara ett ryggskott” blev orden jag tryggades in i.

Såfick jag ett meddelande en dag.

Nivet ett sådant meddelande där en bara vet att det här gäller integoda nyheter

”Vimåste prata, kan du skypea?”

Hjärtatbultade.

Jagöppnade Skype men det dröjde ett tag innan jag klarade av atttrycka på upprigningssymbolen.

Förnågonstans visste jag att cancern var tillbaka. Någonstans visstejag att det här samtalet skulle sluta i tårar och förtvivlan ochatt livet som vi kände till det skulle förändras ännuen gång.

Cancernvar tillbaka. Denna gång pratade vi om metastaser i ryggen, iskelettet. Vi pratade om att ”köpa sig tid” med strålning menatt de aldrig skulle gå att få bort.

Tidengick och efter att han hade träffat läkaren fler gånger i Thailandså pratade vi igen. Beskeden blev bara tyngre och värre.

Jaggrät och pratade om att det var orättvist, jag pratade om livet ochtiden som vi skulle bli gamla tillsammans. Han försäkrade mig omatt när det gäller döden så är det faktiskt fortfarande så attvi inte vet om den kommer att drabba mig eller honom först.

Ochså är det väl? Döden kommer ju rätt plötsligt och oförutsettmånga gånger, det enda vi vet med all säkerhet här i livet äratt den kommer att drabba oss alla, förr eller senare.

Hanskulle fortsätta med behandling i Thailand och han skulle fortsättaatt leva på sin paradisö med sin stora kärlek så länge som detvar möjligt, sen skulle han komma hem till oss. För att dö, somhan uttryckte det. Då han ansåg att det vore rätt opraktiskt föross om han skulle dö i ett land så långt borta.

Försådan var han, praktisk och mån om alla oss andra. Han hade mycketkänslor och var ofta nära till tårarna då vi pratade om svårasaker men framförallt var han väldigt praktisk och angelägen omatt vi skulle reda ut det mest nödvändiga innan han gick bort.

Jaghade alltid föreställt mig att om en person får en dödsdom påsig så skulle denne vara fylld av ångest och förtvivlan. Men detsäger bara något om min rädsla inför döden, jag såg aldrigdenna ångest och förtvivlan hos min bror, hur mycket jag än sökteefter den i hans röst och i hans blick.

Degånger vi skypeade försökte jag via en suddig bild på datornavgöra hur han mådde och om han inte hade gått ned alldeles förmycket i vikt ändå. Han ville helst inte prata om sitt eget måendeutan ville veta hur vi hade det, härhemma.

Detär ganska logiskt att en sjuk person inte ständigt vill älta sinsjukdom. Att en döende person inte ständigt vill tänka på sinkommande död.

Jagsåg på det som att han ville leva, så gott det gick, i den kropphan hade och med de förutsättningarna som livet gav honom. Han varju fortfarande kvar på sin paradisö, med sin stora kärlek och togsig till och från skolan dagligen för att lära sig språket, hurvädret än såg ut och hur han än mådde.

Jagär egentligen en ganska så feg typ, rädd för att flyga, rädd föratt lämna min trygga tillvaro härhemma med sonen, vännerna,familjen och jobb. Men så kom det i oktober 2013 en möjlighet jaginte kunde tacka nej till, hur skrämmande den än verkade.

Jagskulle åka ned till min bror tillsammans med min mamma i tvåveckor.

Minkropp skrek av rädsla ”NEJ” men mitt hjärta skrek ”JA” såmycket högre.

Föri jämförelse med vad han hade gått igenom så var en flygresa bortför en flygrädd person som jag ingenting.

Viåkte. Vi spenderade 2 veckor i helvetet och paradiset (som min mammauttryckte det)

Vifick se alla hans favoritställen, vi pratade om politik, om familjenoch i bland om döden.

Islutet av Mars i år, efter många kämpiga veckor, med en dåligkropp och oändligt mycket pappersarbete för att få med sigflickvännen och bonusdottern till Sverige kom han till slut hem.

Direktin på sjukhus. Smärtlindring och näring. Fler tråkiga besked;kroppen var slut.

Ingenläkare förstod hur han hade tagit sig hem på egen hand, i detskicket, jag förstod inte heller men är det något som alltidkännetecknat min bror så är det hans envishet.

Efteren och en halv vecka på sjukhuset, några dagar hemma hos sin pappaoch magiskt bröllop i ett vardagsrum med sin stora kärlek, somnadehan in, med familjen runtom sig.

Jagtrodde att mitt hjärta skulle stanna när han tog sitt sistaandetag, men det gjorde det inte. Mitt hjärta fortsatte att slåtrots att hans stannade. Och ingenstans hittade jag en enda gång etttecken på att döden för min bror var fylld av ångest och panik.

Jagkunde slita mitt hår om kvällarna och undra varför han inte bryterihop, sparkar med benen i golvet och gråter hysteriskt att han intevill dö, hur han kan svara sköterskorna på avdelningen att haninte alls kände sig särskilt deprimerad och absolut inte ville hasamtal med vare sig präst eller kurator.

”Jagskulle kunna lägga mig på golvet och gråta, men vad tjänar dettill, jag ska ju ändå dö?” svarade han en undersköterska närjag satt bredvid.

I blandnär det gör alldeles för ont att sakna honom så låtsas jag atthan är kvar där på Kho Lanta och att jag en dag ska åka dit igenför att hälsa på honom.

I dag skulle Lars ha fyllt 40 år.

Viskulle ha retats med varandra om den stigande åldern och ätit tårtatillsammans.

Nublir det inte så, i stället blir det en dag att minnas allt han varför mig och vad vi gjort tillsammans och hur modigt han tog sig ankampen mot cancern.

--

Anna Siekas, komiker och radiopratare

Bör cancerforskningen få mer resurser?
Tack för din röst!
Kommentera
Kopiera länk
Dela