"Jag vet hur det är att höra att man är äcklig och ful"

Jag har haft en sådan himla ångest över att andra människor försökt (och på sätt och vis lyckats, men samtidigt misslyckats totalt) trycka ner mig. Jag har mått så otroligt dåligt på grund av vad jag blivit utsatt för. Både hemma och i skolan. 

Ibland har jag till och med tänkt att jag måste ändra mig för att passa in och bli ''accepterad''. Men någonstans inom mig har jag ändå alltid vetat att jag är (och var) så himla mycket starkare än de som dag efter dag försökte trycka ner mig. Jag förstår knappt själv hur jag orkat ta mig igenom allt det som jag gått igenom. Men det gjorde jag. Och det är jag så himla glad över - för annars hade jag inte suttit här och skrivit detta.

Jag kände att jag ville skriva detta för att jag vet. Jag vet hur det är att få sina byxor nerdragna två gånger på raken. Jag vet hur det är att höra att man är äcklig och ful, att man klär sig och sminkar sig på ''fel'' sätt och att man ''inte har några vänner''. Jag vet dessutom hur det är när folk skrattar bakom ens rygg, tisslar och tasslar om en när de tror att man inte hör och jag vet, jag vet hur det är att sitta ensam i korridoren och i matsalen med huvudet nerböjt stirrandes in i mobilskärmen eller tallriken för att undvika andras blickar. 

Jag vet hur det är när folk (både vuxna, jämngamla och till och med yngre tjejer och killar) gör narr av en och behandlar en som skit, rent ut sagt. Och så här ska det fan inte behöva vara. 

Jag önskar inte ens att min värsta fiende ska behöva gå igenom det jag har gått igenom, och jag hatar verkligen mobbning av hela mitt hjärta. Men jag begär inte att ni ska skriva om mobbning som jag gör, eller att ni ska gå med i antimobbning kampanjer, klubbar eller sidor. Visst, det vore hur grymt som helst om ni gjorde det, verkligen. 

Men det enda jag verkligen, verkligen vill att ni ska göra, det är att behandla andra så som ni själva vill bli behandlade. Så himla lite, som kan göra så himla mycket skillnad. Och glöm för guds skull inte att ord kan såra mer än vad ni tror och att ett hej kan betyda mer än vad ni tror. Inte minst när ni ser någon som är ensam.  Vi behöver en förändring. Inte om ett år, eller två. Utan nu – nu. Okej?

Lovisa Hylse