"Jag kan inte ens tänka mig hur det är att bli kallad för neger"
"Vi, som är vuxna nu, vi har haft vår tid med Pippi, och den var härlig. Men Pippi är inte vår längre, hon är våra barns", skriver Bell-Eve Nilsson.
Bell-Eve Nilsson är snart 24 år, bor i Älvdalen, Dalarna och studerar på distans.
Jag är en helt vanlig svensk tjej. Min naturliga hårfärg är ljus och mina ögon är blå. Jag kan alltså inte, fullt ut, förstå hur det känns för en mörkhyad person att höra ordet ”neger” i en barnfilm. Jag kan omöjligt sätta mig in i den situation som uppstår när ett mörkhyat barn frågar sin mörkhyade mor vad en negerkung är för något. Jag kan inte, helt och hållet, tänka mig hur det känns för en sjuårig, mörkhyad pojke att bli kallad neger av sina vita klasskamrater som leker negerkungar. Detta gäller inte bara mig, utan varenda vit svensk i Sverige. Vi kan helt enkelt inte sätta oss in i hur det känns att vara adopterad, att vara invandrare eller flykting i ett land som Sverige.
Men är vi helt oförmögna att försöka? Är vi så självupptagna, att vi helt enkelt bestämmer att vi lider mer av att ordet neger försvinner ur Pippi, än vad en mörkhyad gör om det finns kvar? Ger vi oss själva rätten att bestämma att vår extrema saknad efter ordet neger i en barnfilm, är så mycket större än smärtan en mörkhyad känner varje gång han eller hon hör ordet?
Själv tittade jag på Pippi på de sju haven flera gånger i veckan när jag var liten. Jag reagerade aldrig över uttrycket negerkung, och hade absolut inte saknat det om det försvann. Då visste jag inte vad rasism var. Det vet jag nu. Jag vet att rasism är att förtrycka, förneka, försvaga. Jag vet att rasism är att såra. Jag vet att rasism är att vara så mån om uttrycket negerkung, att man skiter fullständigt i om ordet sårar någon annan.Jag har inte tittat på
Pippi på flera år, filmerna är ju trots allt riktade till barn, och även om Pippi fortfarande ligger mig varmt om hjärtat så är det andra filmer som intresserar mig nu. Jag är ganska säker på att det gäller de flesta i min ålder. Därför kan jag tycka att det är en smula befängt att grina över att ordet neger försvinner ur filmerna.
Hur många ungar kommer reagera över att Pippi inte säger neger längre? Hur många ungar kommer att tycka att historien hade varit så mycket bättre om Pippis pappa hade varit negerkung i stället för bara kung? Inga. Inte en enda unge kommer att avsky Pippi och stänga av tv:n för att hon inte säger neger! Vi, som är vuxna nu, vi har haft vår tid med Pippi, och den var härlig. Men Pippi är inte vår längre, hon är våra barns. Därför lägger vi inte flera timmar om dagen på att sura över att våra barn inte får lära sig ordet neger i femårsåldern.
Vi ligger inte sömnlösa för att ordet neger inte längre är okej. Vi har bättre saker för oss, än att bli lite hatiska varje gång vi blir bjudna på en chokladboll i stället för en negerboll. Visst har vi väl det? Eller? Eller är förlusten av ordet neger så total, att vi över huvud taget inte har plats för andra saker i skallen? Känner någon så, så föreslår jag att ni en gång om dagen går in på toaletten, låser dörren och skriker ”neger” in i en kudde tills ni känner att ni kan uppskatta livet en stund till. Utan ordet neger.
Bell-Eve Nilsson
