Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Plötsligt fastnade jag i modebranschens trendiga klor"

- 15/10/2014, 15:46 -
Anna Grytzell, och en helt vanlig keps

Anna Grytzell, och en helt vanlig keps

Privat/TT

"Vad är det som gör att en språkstudent som aldrig tidigare använt keps utom i syfte att undvika solsting plötsligt står och provar gangsterkepsar med hashtags på?", skriver Anna Grytzell.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Härom helgen befann jag mig i Göteborg. Jag var huvudsakligen där för att besöka Bok- och biblioteksmässan, men jag hade även en del ledig tid som jag utnyttjade genom att gå runt på stan. Efter någon timmes strosande fann jag mig plötsligt väljande vilka affärer jag skulle gå in i mer målmedvetet. Jag drogs till sådana där hippa butiker som säljer rutiga flanellskjortor och spelar hög musik. Även om flanellskjortor är något av det bästa jag vet var de inte anledningen till denna målmedvetenhet. Jag ville prova kepsar.

I hela mitt liv har jag kopplat kepsen till hotfulla, äldre skolkillar. De där som går i sexan när man själv går i trean och som står och flinar hånfullt med kepsen bak och fram när man hastar förbi. Eller till golfare. Och nog för att jag velat bli många saker genom åren, men till pappas förtvivlan var golfare aldrig en av dem. Så varför stod jag nu här i diverse innebutiker och provade kepsar med förhöjd panna som fick mig att se ut som svamparna i Super Mario-spelen? 

Insåg jag inte hur dum jag såg ut, jag som har ett ovanligt litet huvud och sällan hittar huvudbonader som inte glider runt på huvudet som en student på en såpaindränkt presenning? 

Den enda kepsen som jag verkligen fattade tycke för kom från herravdelningen på H&M och var prydd med texten #WTF (en förkortning för engelskans "what the fuck"). Nog för att min avsikt var att se trendig och ungdomlig ut, men så långt utanför min blygsamma karaktär tänker jag faktiskt inte sträcka mig.

Jag frågar mig hur det blir såhär. Vad är det som gör att en språkstudent som aldrig tidigare använt keps utom i syfte att undvika solsting plötsligt står och provar gangsterkepsar med hashtags på? Vilka knep använder sig modebranschen av för att få människor att omdömeslöst klä sig i allt från hängselbyxor och byxdressar till platåskor och mockavästar? 

Självklart är det marknadsföring det är frågan om. Ser man bilder och reklamfilmer på människor iklädda jeansskjortor tillräckligt många gånger vill man till slut själv ha en. När folk dessutom börjar gå runt i dessa jeansskjortor på stan, i skolan, på jobbet, då vill man inget hellre än att ikläda den egna uppenbarelsen just ett sådant denimplagg. När jag nu ser allt fler människor, speciellt sådana i min egen ålder, pryda hjässan med keps växer därför känslan av jag själv är i stort behov av en.

Samma sak är det med stuprörsjeans. Under hela min högstadietid satt jag och betraktade allt fler av mina jämnåriga när de svassade runt i skolkorridorerna i dessa benåtsmitande tortyrinstrument och jag frågade mig upprört hur någon kunde köpa något så fult och obekvämt frivilligt. De senaste fem åren har jag när det kommer till byxinköp själv införskaffat uteslutande stuprörsjeans.

Listan kan göras lång över plagg och accessoarer som jag endast under några månaders lopp ändrat uppfattning om helt. Jeansjackor, skinnjackor, byxor med hög midja och byxor med låg midja, för att inte tala om sneakers av märket Vans. De platta, breda, mig till synes mycket opraktiska skorna kunde jag förr aldrig föreställa mig någon annan än skejtare i. 

Sedan åkte jag till Australien där varenda individ mellan fjorton och trettio års ålder tycktes knalla runt i skomodellen. Nu, två år senare, äger jag tre par. Och jag har aldrig så mycket som rört vid en skateboard.

Den hemska sanningen är att modebranschen helt enkelt anspelar på en av människans största rädslor: att hamna utanför. Och det skrämmande är att detta förmodligen är något som de flesta av oss känner till. Ändå fortsätter vi att lyda uppmaningarna om att köpa köpa köpa. Den oundvikliga följdfrågan blir om detta inte är något vi borde uppmärksamma mer? Ska vi verkligen låta oss svepas med i konsumtionens oupphörliga ström?

Jag menar att vi borde börja tänka oss för lite mer. Behöver jag en överdimensionerad keps? Är det verkligen så snyggt med mockaväst? Självklart handlar det om ett individuellt val, och det är inte alltid så lätt att förändra ingrodda vanor. Känner jag mig själv rätt kan jag inom några veckor mycket väl gå runt med den där hashtagprydda kepsen på huvudet. Jag hoppas bara att jag inte hamnar alltför långt utanför samhället om jag trots allt skulle välja att förbli kepslös. 

Anna Grytzell

Har du också fastnat i modebranschens trendiga klor?