"Som ung homosexuell längtade jag varje dag efter dödens befrielse"

Tiden då mobbing och självdestruktiva beteende var en vardag för mig vill jag egentligen inte tänka tillbaka på. Det var en tid då tårar kunde förvandlas till blod och ett liv hade kunnat tas från jorden. Orden folk sa till mig gnagde i mig som termiter i en gammal husvägg. 

Dessa människor som gjorde att jag till slut inte vågade gå till skolan fick mig även att känna på en annan sorts smärta genom att låta mina armar träffa på rakbladet. Jag skar, tänkte på det folk sagt till mig under dagen och jag lät både tårar och blod rinna. 

Tiden gick och betygen blev bara värre och frånvaron ökade stegvis. Ingen förstod varför. Folk såg mig som en glad liten kille som bara skrattade hela tiden. Men ingen visste vad som egentligen försiggick i min kropp. Jag tappade kontrollen över mig själv och ångesten och depressionen tog över min kropp. Det var det som styrde hela min kropp som var fylld med både hat och rädsla. Hatade hur folk behandlade mig och rädd för att stå för den jag faktiskt va. Hur skulle jag våga gå ut som homosexuell egentligen när jag hade ett liv i helvetet där folk bara "anade"?

Tårarna rann och jag undrade dag för dag när helvetet skulle ta slut. Hur skulle folk reagerat om jag bara lät mig själv ta det där steget från klippan och lät mig själv falla så hårt att jag aldrig mer hade vaknat? Den frågan kom upp väldigt ofta i huvudet på mig. Jag började längta och vänta in döden. 

Min vändning blev när jag fyllde 18 då jag valde att "komma ut ur garderoben" som det heter så fint. I samma veva sa jag till mig själv "nu eller aldrig Sebastian, det kan inte bli värre än vad det är". Nu skulle jag säga att jag är "bög" som alla har kallat mig hela mitt liv. Det var enormt tufft men jag är så glad i dag att jag ändå tog steget att vänta så jag kunde få tid att tänka hur jag skulle lägga fram det utan att stressa fram det. Det hade aldrig funkat.

Det jag ville säga med denna berättelse var att alla är inte är lika starka som mig efter att ha utsatts för mobbning. Många väljer faktiskt att ta sina liv, jag var nära att tappa greppet men någonstans inom mig var det en röst som sa att jag behövs på jorden. Jag valde att stanna och det är det bästa som har hänt mig. Jag får fortfarande ibland höra ibland folk skrika otrevligheter, det gör ont men jag vet vem jag är och hur stolt jag faktiskt är över att vara den jag är. "Var stark, du klarar det" är en mening jag alltid kommer bära med mig för den kommer hjälpa mig i alla lägen!

Sebastian Berglund