"Vi ska alla skämmas, inte bara Paradise Hotel-Calles mamma"
Rebecca Cajsa Fornstedt: "Majoriteten av oss har tvärtom ett agerande som späder på en machokultur, samtidigt som vi är bra på att betrakta oss själva som ofrivilligt lidande av denna kultur".
Rebecca Cajsa Fornstedt är 19 år, och är en klädgalen skribent som studerar alla frågor som rör den enskilda individen och samhället.
Besök hennes sajt.
Ni vet när någon ber en vara på ett visst sätt och sedan kommer samma person och klagar på en? Så kände jag när jag läste krönikan om att Paradise Hotel-Calle representerar den stereotypa mannen och att hans mamma (notera: kvinnan) borde skämmas, fast på en kollektiv nivå.
Ingen kan sticka under stolen med att det finns en underliggande struktur i vårt samhälle som påverkar både kvinnor och män. Vi är bra på att ange varandra som skyldiga och påpeka vållad skada, men vi uppträder sällan i enlighet med våra värderingar. Just män får mycket kritik för att inte inse det oberättigade i åskådningar som är kopplade till det kvinnliga könet, men som kvinna är jag härmed villig att erkänna att vi inte direkt slår dem ur brädet på den punkten.
Vi kvinnor är inte alla damer i schack som har fattat galoppen av könsstereotyper och som gör allt för att uppmuntra till en jämnare fördelning. Majoriteten av oss har tvärtom ett agerande som späder på en machokultur, samtidigt som vi är bra på att betrakta oss själva som ofrivilligt lidande av denna kultur, "det är upp till männen att förändra sig". Många av oss älskar att ockuperas av män, få smickrande men kränkande erbjudanden, tryggheten av att vara i någons besittning. Den elektriska kraften som fördelar sig inom oss när en man väljer att vara den ledande typen, missnöjet och otåligheten när en man är för ömtålig, aldrig slänger käft.
Majoriteten av oss vill behålla den kaka som vi ber männen äta av. Var gärna styv i korken, men inte för mycket. Bete dig gärna störande, men inte för mycket. Ha ett välsmort tal, men höj aldrig rösten. Var gärna avundsjuk så att jag vet att du tycker om mig, men ge dig fan i att bli sjukligt misstänksam. Samma "äta och ha kvar"-tänk återspeglar sig i Paradise Hotel och i bland oss. Konceptet bygger på budskap i reaktion och handling som motsätter sig varandra och att vi människor matar de händer som biter oss. Bort med sexism, men låt för all del produktionen välja deltagare utifrån sannolikheten att sexuella och uppskakande sammankomster skall inträffa. Bort med stereotyper, men leta ivrigt efter killar och tjejer helgjutna i en viss typ av form. Bort med mobbning, men utse hackkycklingar utifrån den bestämda rangordningen stark och svag.
Men det är väl inte intressant, för hör och häpna, det är ju kvinnan bakom Calle som skall skämmas. Media, vuxna och samhället har absolut inte en central maktposition och han sitter inte alls i ett lockenät tillsammans med andra män. Han lär sig inte alls från babysängen att kvinnokroppar är exalterande och skall tas om hand, och medgörliga män är inte alls i många grupper förknippat med skam gåendes på torra land. Det är inte alls en kedjeeffekt där raden av sexistiska och stereotypa beteenden fortlöper när det finns utlösande faktorer i kompiskretsar, kärleksrelationer, auktoriteter och massmedia som mottar det med glädje.
Vi vet att objektifiering och stereotyper är en bärande pelare i ett programkoncept som Paradise Hotel och att alla medarbetare inklusive TV-publiken får exakt vad de inbjuder sina förväntningar till.
Vi vet att barn slopar sina läxor för att se det och att kärlekspar har kvalitativt soffmys framför det. Vi bidrar själva till att det säljer som en smördegsbakelse, men likt förbannat skall vi ändå framstå som den bättre individen och döma den "stereotypa mannen" till evig undergång.
Jag har ingen fråga till Calle, men jag har en motfråga till oss: Vi är villiga att säga att vi önskar förändring, men är vi livligt engagerade i frågan?
