Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Förtrycket av Kosovo fortsätter ostraffat i svensk media

- 23/10/2014, 13:48 -
Emir Nuredini

Emir Nuredini

Privat

Emir Nuredini: "Per Bohmans faktafel är en förödmjukelse mot de cirka 40 000 svenskar med kosovansk (albansk) härkomst som får en del av sitt ursprung förnekade".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Den 14:e oktober gick fotbollsmatchen mellan Serbien och Albanien av stapeln i Serbiens huvudstad Belgrad. Resultatet? Matchen avbröts eftersom de albanska spelarnas säkerhet på plan inte kunde garanteras. Ur ett medialt perspektiv var givetvis matchens tumultartade gång intressant att rapportera om. I ett vårdslöst försök att analysera händelsen ur ett historiskt perspektiv misslyckades Aftonbladets sportreporter Per Bohman kolossalt. Han konstaterade att Kosovo ”formellt är en provins i Serbien”.

Detta faktafel är en förödmjukelse mot gemene mans rätt att upplysas sakligt och objektivt. I synnerhet är det en förolämpning mot de cirka 40 000 svenskar med kosovansk (albansk) härkomst som därigenom får en del av sitt ursprung förnekade. Särskilt med hänsyn till Kosovos historia.

År 1943 bildades den bräckliga federationen Jugoslavien, inom vilken Kosovos medlemskap var påtvingat. Makten över federationen var tydligt koncentrerat i Belgrad. Folkslaget albaner, vilka utgjorde och utgör den stora majoriteten i Kosovo synes vara det folkslag som förmodligen skilde sig åt mest inom federationen. Albanerna hade och har en distinkt kultur, språk och historia och anses vara ett av de ursprungliga folken på balkanhalvön.

Under 80 och 90-talet framträder en hänsynslös serbisk nationalism och personifieras av den dåvarande serbiska presidenten Slobodan Milosevic. Under hans ledning gör Serbien, med den jugoslaviska armén, sig skyldiga till bland annat etnisk rensning och urskillningslöst mördande av albaner i Kosovo år 1998-99. Cirka 50 procent av albanerna i Kosovo fördrevs från sina hem och en del av dessa hittade sin fristad i Sverige. Efter kriget administrerades Kosovo genom ett FN-mandat fram till självständighetsförklaringen 2008. Hittills är Kosovo erkänt av 110 länder, inklusive Sverige, varför självständigheten är starkt förankrat i det internationella samfundet och den svenska mediala rapporteringen härom bör ske därefter.

Det är just denna del av människors historia som i ett svep förnekas av Per Bohmans slutsats. Ett konstaterande som står i strid med ovan anförda tycks ge uttryck för en form av post-jugoslavisk förvirring eller bristande källkritik eller en kombination av dessa. Oaktat är orsaken uppseendeväckande. Enligt Journalistförbundets publicitetsregler bör Aftonbladet publicera en rättelse i lämplig form och utan dröjsmål för att uppmärksamma de som har fått ta del av de ursprungliga uppgifterna. Sådana åtgärder lyser ännu med sin frånvaro.

Ovan beskrivning ger, utan att för den skull framstå som generaliserande, upphov till en frågeställning av mer grundläggande karaktär. Bör individen agera väktare för när mediala aktörer talar osanning? Ur ett praktiskt hänseende framstår det som en omöjlighet eftersom de flesta av oss, i vår hektiska vardag, förutsätter att åtminstone etablerad media har sund källkritik och följer pressetiska riktlinjer. Eftersom media ofta kan styra vår uppfattning om det rådande läget i omvärlden, men även på hemmaplan, kan det argumenteras för att media har ett outtröttligt ansvar att kontinuerligt granska sig själva.

Följande redogörelse syftar till att kommentera den vinkling media haft kring matchen.

Det har framgått att flaggan som flögs in med hjälp av en drönare skulle kunna utgöra en planerad politisk provokation. Det har också rapporterats om att det på sina håll i Serbien finns människor som tror att en albansk plan för ett ”storalbanien” existerar. Detta till trots har man inte valt att nyansera bilden genom att exempelvis referera till albanska politiska rörelser om deras syn på saken. När nyheterna åskådliggörs i ett sådant sammanhang och så pass enkelriktat riskerar albaner att misstänkliggöras. Detta väcker oro och samtidigt obehag hos alla de svenskar med albanskt ursprung.

Flaggans budskap är provokativt och politiska inslag i egentlig mening hör inte hemma på en fotbollsplan. Däremot bör det i objektiv anda uppmärksammas att detta var en incident bland många andra incidenter som serbiska supportrar stod för under matchen. Dessa kan anses vara minst lika eller mer provokativa än flaggan.

Några av dessa andra provokativa handlingar bestod av slagord från läktaren med budskapet att alla albaner ska dödas tillsammans med andra nazistiska budskap, vakter med uppgift att upprätthålla säkerhet på plan och supportrar misshandlade flera av de albanska spelarna när tumultet uppstod, NATO:s flagga brändes av serbiska supportrar på läktaren och så vidare.

Även Carl Bildt, som en gång beskrivit Slobodan Milosevic som en trevlig man, valde i sin mediala närvaro att kalla drönarincidenten för en ”ansvarslös provokation”. Sett i sitt samband kan hans uttalande likväl tolkas som om det vore en mellanstatlig provokation och att provokationen var sanktionerat från albanskt håll. Såvitt ankommer den serbiska polisiära utredningen har sådana belägg inte framställts.

Avslutningsvis bör det poängteras att varje mynt har två sidor och det ovan sagda kan ses som den andra sidan av myntet.

Emir Nuredini,
Juriststuderande vid Örebro universitet