Julia Franzén: "En feminist på Playboy Mansion – funkar det?"

Vad är egentligen feminism? Feminism för mig är att vara SJÄLVSTÄNDIG och FRI som kvinna. Det är jag. Får jag mindre lön än min manliga kollega sparkar jag in dörren hos chefen och kräver samma lön. Hade alla kvinnor gjort det, så hade det problemet inte funnits.

Ibland lockar det att färga håret brunt och framhäva tuttarna lite mindre. Men direkt tänker jag: NEJ! Det är ju såhär JAG vill se ut, detta tycker JAG är snyggt. Smaken är som baken. Det är väl det som är feminism? Att man ska få se ut PRECIS hur man vill som kvinna och ändå bli tagen på allvar?

Jag älskar kvinnlighet. Jag älskar att forma min kropp genom träning och jag älskar att sminka mig, det är som att måla en tavla, som jag också älskar att göra. Jag ser ansiktet som ett konstverk där jag får utlopp för min kreativitet. Jag har inga problem att visa mig utan smink, jag tycker jag är fin naturlig, men jag sminkar mig för MIN skull, för jag tycker det är KUL. Jag är 24 år, att se bra ut för att få bekräftelse från killar gjorde jag när jag var 14 år. Nu gör jag det för MIN skull.

Jag vet hur mitt yttre uppfattas och vilka fördomar det skapar, men jag skiter verkligen fullständigt i det. JAG vet ju vem jag är och jag älskar att krossa fördomar som folk har om mig. Efter några minuters konversation brukar folks fördomar om mig vara borta. Det är bland det bästa jag vet, att krossa de fördomarna. Om jag skulle ändra mitt utseende för att bli tagen på allvar så ger jag upp MIN kamp om feminism. Så kan en feminist vara på Playboy Mansion? Jag tycker det.

Det finns så mycket här i världen att vara upprörd över. Kvinnlighet är inget jag väljer att vara upprörd över så länge man mår bra och gör det för sin egen skull! Det yttre säger inte någonting alls om en persons inre! Det ENDA som utseendet säger om en person är vad den personen tycker är SNYGGT. Att döma någon efter personens yttre är som att tro sig veta hur en maträtt smakar genom att titta på den.

Jag har självdistans och är väl medveten om att jag kan ses som extrem. Men sålänge man ser sig själv från fågelperspektiv kan man alltid bjuda på och skratta åt sig själv.

Visst, vi formas och påverkas av omvärlden och kvinnoideal sen födseln men tror ni inte att det även är något vi föds med? Mamma försökte verkligen få mig att vilja ha blå kläder och leka med bilar. Men hon gav upp, det gick inte att hindra mig från att klä ut mig till prinsessa. Min bror däremot, reagerade på motorljud redan i barnvagnen. Att ens flicka INTE ska få klä sig i rosa är ju precis lika fel som att hon inte får klä sig i blått?! 

Julia Franzén,
Personlig tränare och fitnessmodell

Den här texten publicerades ursprungligen på Julias Facebooksida.