"Det här är den sanna historien om när cannabis blev olagligt"

När förbud mot cannabis infördes var det inte för att hjälpa en befolkning tyngd under substansberoende - det var bara svepskälet.  

Problemet för cannabis startade i 1930-talets USA. I efterdyningarna av den industriella revolutionen växte en ny rörelse - Chemurgin - fram med Henry Ford som en av de stora förespråkarna. Syftet var att använda jordbruksprodukter, den versatila hampaväxten i synnerhet, för att tillgodose industrins behov av råmaterial och energi. Av hampans tåliga fibrer kan man nämligen tillverka allehanda textilier, papper, byggmaterial, mat och biobränsle. Men det fanns ett stort handikapp i hampans konkurrenskraftighet - separationen av fibrer ifrån stjälk krävde handarbete. Detta fram till uppfinnandet av avbarkningsmaskinen 1917.

Det såg ljust ut för hampan. Det var ungefär nu som den amerikanska tidsskriften Popular Mechanics publicerade sin milstolpes-artikel där de bland annat spådde om en framtid med hampaplantage över hela världen. 

Men alla var inte positiva till hampan. Tabloidmagnaten William Randolph Hearst hade just köpt miljontals hektar skog för att göra papper till sina tidningar. Återkomsten av det billigare hampapappret skulle, på kort tid, slå hans imperium i spillror. En annan industrijätte som var direkt hotad av hampan var Lammot du Pont, ägare till ett petrokemiföretag och som just köpt ett dussintal patent för syntetisk tillverkning av oljeprodukter (däribland nylon och cellofan). Produkter som enkelt hade ersatts av billigare, bättre och mer miljövänliga hampaprodukter. 

Förutom risken att förlora miljoner hade Hearst och du Pont en sak till gemensamt. De backades båda finansiellt av en av dåtidens rikaste bankmän, Andrew Mellon som också ägde Gulf. På den tiden expanderade oljemagnaterna mycket snabbt och hade mycket att förlora på massproduktion av den mer billigare och mer miljövänliga hampväxten. 

Inte att förglömma är den då unga farmaceutiska industrin finansiellt backad av två andra mäktiga bankmän; John D. Rockerfeller och Andrew Carnegie. Dessa två bedrev en hetsjakt på alla naturläkemedel (cannabis inkluderat) i farmakopén till fördel för läkemedel tillverkade i laboratorium. Rockerfeller var dessutom ägare till Standard Oil, som aggressivt expanderade sina raffinaderier och servicestationer runt om i Amerika.  

Därmed var en naturlig allians född emellan den syntetiska textilindustrin, oljeindustrin, platsproducenter och den farmaceutiska industrin. Alla behövde de få bort hampan. 

Andrew Mellon var under den tiden även Amerikas Secretery of The Treasury. Från den maktpositionen utsåg han sin framtida svärson, Harry Anslinger, till chef för den nyinstiftade Federal Bureau of Narcotics (FBN). Harry Anslinger hade redan erfarenhet som federal agent under den amerikanska förbudstiden (1920-1933). Hans jobb var nu att ställa om en förfallande alkoholförbudsbyråkrati till att sudda bort hampan ifrån Amerikas framtid.  

Men man kunde dock inte utan förbehåll förbjuda en sådan vanlig och aktad växt som cannabis. Hearst hade då den briljanta iden att i stället kalla den för dess mexikanska smeknamn – marijuana, ett namn då totalt okänd för amerikanska allmänheten. Därmed lyckades man dels med att dölja det industrifinansiella syftet med förbudet och dels kunde man lätt förknippa det med svarta och mexikaner och därmed rida på den våg av rasism som redan svepte över landet. 

"Most marijuana smokers are negroes, hispanics, jazz musicians, and entertainers. Their satanic music is driven by marijuana, and marijuana smoking by white women makes them want to seek sexual relations with negroes, entertainers, and others. It is a drug that causes insanity, criminality, and death — the most violence-causing drug in the history of mankind", sade Harry J. Anslinger.

Resultatet var fantastiskt. Det gröna monstret var fött. Marijuana förknippades med synd, promiskuitet och kriminalitet. I allt ifrån de mest populära tabloiderna till äventyrsböcker; ifrån seriestrippar till mer sofistikerade tidningar (alla ägda av Hearst), överöstes marknaden med propaganda. Snart fanns inte en publikation som inte hoppat på tåget med att demoniserade marijuana.

Propagandamaskinen var så pass effektiv att ett lagförslag i kongressen föreslog ett förbud för kultivering och användande av hela plantan även fast de psykotropiska effekterna av cannabis endast finns i blommorna. Många av kongressledamöterna som röstade om plantan visste fortfarande inte att cannabis/hampa och marijuana var samma sak. Utan debatt, allmänhetens medvetna samtycke, eller vetenskaplig grund godkände president Franklin D. Roosevelt ”The Marijuana Stamp Act” år 1937. Kriget mot cannabis hade officiellt startat. 

Men alla var inte övertygande om de beskrivna farorna med marijuana. New Yorks borgmästare, Fiorello LaGuardia, lät tillsatta en utredning om cannabis. Trettioen oberoende vetenskapsmän samanställde under fem år vad som kom att bli den första vetenskapliga studien om användandet av cannabis - La Guardia-rapporten. 

Publicerad 1944, sju år efter förbudet emot cannabis infördes, påvisar rapporten häpnadsväckande resultat: marijuana, sa rapporten, orsakar inte aggressiva eller osociala beteendemönster; ökar inte sexuell derivering; förändrar inte de fundamentala aspekterna av personlighet; och är inte beroendeframkallande i ordets medicinska mening. 

Harry Anslinger och FBN kontrade med att smutskasta rapporten i press och fältsatte sina agenter med uppdraget att luskamma nationen på alla kopior av rapporten de kunde hitta och förstöra dem. Propagandamaskinen startades igen och styrdes så att den alldagliga användaren av cannabis förknippades med heroin, kokain och morfin. Det sades att 95 procent av alla brukare av dessa droger startade med cannabis. Gateway-teorin var född. En teori som aldrig vetenskapligt bevisats. 

Nu när USA var under Harry Anslingers kontroll vändes blicken emot resten av världen. Med år av tyst diplomati, stärkt av Amerikas nya roll i efterkrigstidens världsekonomi, övertygade Harry Anslinger Förenta Nationerna att konsolidera alla liggande författningar om droger till ”Singel Convention on Narcotic Drugs, 1961”. Ett avtal med 150 länder som signatärer, bland annat Sverige. Produktionen av cannabis blev nu olaglig i princip överallt i världen. 

Den petrokemiska industrin hade vunnit. The War on Drugs inleddes.

Joackim Ohlsson