"Helt ärligt – blir du rädd om du möter ett tjejgäng på natten?"

Det verkar vara ett allmänt faktum att vi feminister är tokiga, rödvinsdrickande mans-hatare som helst vill förbjuda skägg och ta över världen på samma gång. Det verkar vara ett känt faktum att vi feminister kategoriserar alla män som våldtäktsmän. Det verkar vara känt att vi generaliserar och delar upp könen, till exempel genom att skriva ”man våldtar kvinna,” eller ”kvinna får mindre lön,” vilket tydligen leder till att könen ställs emot varandra. Feminister är i allmän uppfattning knasiga söderbor, kränka och arga. 

Låt mig presentera en feminist. Detta är jag, Olivia Danielewicz från Stockholms innerstad, född och uppvuxen på Östermalm, inte alls särskilt förtjust i rödvin. Här är jag. Jag hatar inte män. Jag säger inte att alla män våldtar. Jag vill inte förbjuda skägg. Jag är feminist, för att jag vill växa upp i en värld där jag och min man får lika lön för lika arbete, där mina barn inte behöver växa upp med press på hur de ska vara, och där mina småsystrar kan gå trygga på gatorna, oavsett hur sent det där. Här är jag. Vad är det för fel på mig? 

Självklart säger jag inte att alla män våldtar, vad skulle min pojkvän säga om det? Eller min far? Självklart är det inte ”alla män.” Men med handen på hjärtat, alla ni anti-feminister som menar att vi feminister överdriver,  hur rädd blir du på en skala om du möter ett tjejgäng på stan klockan två på natten? Och hur rädd blir du om du möter ett killgäng?

Män är inte ett problem, men låt oss inte vara rädda för att se fakta. Det är män som våldtar. Det är män som misshandlar. Det är inte alla män. Men det är män. Varför behöver vi vara så fega? Kan vi inte bara slå fast vid detta och gå vidare med en lösning?

Jag blir lika provocerad av anti-feminister som av rasister. Varför? För att det är en sådan kristallklar fråga. Det finns inga om och men, det finns endast rätt och fel. Alla borde vara feminister. Alla. Eller jämställdister, om ni nu är så rädda för ordet ”feminist.” Enligt statistiken är det något allvarligt fel på samhället vi lever i. Jag tror på statistiken. Vad jag inte tror på, är de som menar att feminismen har gått för långt. Hur mycket stryk skulle jag inte ha fått om jag sagt ”anti-rasismen har gått för långt”. Som vit kvinna i Sverige, hur fruktansvärt fel skulle det inte vara av mig att säga att alla invandrare i vårt land blir rättvist behandlade? Av någon underlig anledning känns det fel att lyssna på den vite, medelålders mannen, när han säger att han inte märkt något problem med lönefördelningen mellan könen.

Vissa anti-feminister menar att feminismen skapar hat mellan könen, eftersom man ofta ger argument som ”kvinnan får mindre lön.” Detta gör mig arg. Våga inte skylla ifrån dig på feminismen. Sanningen är ren och klar och bör inte smutsas ner för att den ”skapar hat mellan könen.” Vet du vad som skapar hat?Våldtäkter. Löneskillnader. Nervärderingar. Trakasserier. DET skapar hat. Inte vi.

Jag vägrar låta någon lägga handen på mina systrar. Men enligt statistiken kommer en av oss tre att bli våldtagna eller sexuellt trakasserade i framtiden. Detta är fakta. Detta är verkligheten. Förstår ni vad jag säger? Det är antingen jag, eller Andrea 14 år, eller Stella 14 månader. Någon av oss. Någon av oss barn. Om det inte skrämmer er, så vet jag inte vad.

Vi hör helst de som gapar mycket – inte de som resonerar logiskt. Vi lyssnar hellre på muslimer som rättfärdigar självbombning – inte de som tjänar sin gud på ett fint sätt. Vi vänder hellre våra blickar mot feminister som tycker att män är djur, i stället för att se på de som kämpar bara för ett jämställt samhälle. Vi hör det vi vill höra. Vi ser det vi vill se.

Och ja, självklart gäller det inte bara kvinnor. Jämställdhet har två sidor. Målet är jämlik makt i samhället. Detta inkluderar männen också. Vi ska inte bortse från att män också bli orättvist behandlade – särskilt pojkar i skolan – men det mest akuta problemet är kvinnodiskriminering, så jag föreslår att vi börjar där.

Jag har, som sjuttonårig gymnasieelev, insett att feminismen behövs. Jag har, som tonåring, insett att man kanske ska lyssna på de som faktiskt vet, hellre än att höra de som skriker. Jag har insett det. Och om ni inte har gjort det än, så kanske det är dags att ni öppnar era ögon. 

Olivia Danielewicz