Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Svenskar! Upp på barrikaderna och slåss för Ferguson!"

- 02/12/2014, 14:04
EliSophie Andrée

EliSophie Andrée

Privat

EliSophie Andrée: "Låt ropen skalla! Låt Darren Wilson veta hur det känns att aldrig kunna gå på stan igen utan att känna sig iakttagen och att hela tiden ha en kall kår av rädsla"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Ferguson, USA. Skriken från barrikaderna hörs hela vägen till mitt tonårsrum här i Sverige där jag sitter med en blinkande datorskärm framför mig och försöker att svälja bort tårarna som bara verkar fortsätta komma.

Den andra augusti 2014 mördas en ung kille. Vi är lika gamla han och jag. Eller, vi var lika gamla. Den andre augusti 2014 går Mike Brown nerför en gata tillsammans med en vän när polisen Darren Wilson stannar dem båda och ber dem komma fram till bilen. Vad som händer sedan vet ingen men det slutar med att Brown springer därifrån och Wilson skjuter Mike Brown flera gånger i bröstkorgen. 

Mike Browns sista ord är ”Please stop shooting, I don’t have a gun!” Pang. Och Mike Brown är död. Mördad. Han, Mike Brown och jag, EliSophie Andrée.Vi föddes med olika förutsättningar vi två. Han föddes med mörk hy och jag föddes in i ett privilegium. Jag hade turen att få födas vit. Min otur är att jag föddes som kvinna men det är en helt annan sak som vi inte ska diskutera nu. 

Så vad är då skillnaden mellan oss två? För mig, ingenting. Men för honom, allting. Den privilegierade klass jag tillhör har aldrig behövt slåss för sin tillvaro, aldrig behövt kräva sin rättmätiga plats som en jämlike och här står vi, år 2014 och skriker om hur jävla bra vi är. Om hur jämlika vi är och vilka antirasister vi är. Men varför känner då ingen till Mike Brown här i Sverige? Var är vårt stöd? VARFÖR PRATAR INGEN OM DET NÅGONSTANS?! 

Var är våra barrikader? Varför har jag vänner på Facebook som gillar sidan ”support Darren Wilson” – mannen som mördade en oskyldig tonåring på grund av hans hudfärg. Jag repeterar det där en gång till. En oskyldig tonåring blir mördad på grund av sin hudfärg där mördaren var en polis som nu blivit friad och när folket står upp för orättvisan kommer staten in med polisstyrkor, haglande skott och spottloskor på ett humant samhälle och gör allting för att trycka ner ropen igen i deras halsar och helst tejpa för med silvertejp. 

Så om vi låtsas att det vore jag i stället och att det inte är Mike Browns pappa och mamma som håller tal och gråter ögonen ur sig för att kanske aldrig kunna bli hela i själen igen, om vi låtsas som om att det var jag i stället och mina föräldrar som inte kan somna om nätterna. Kan du se rubrikerna framför dig? ”Artonåring flicka mördad av polis, polis friad”. Det kommer inte stå någonting om min hudfärg för att det är plötsligt inte relevant längre, sådant är bara relevant om man är mörkhyad tydligen och hade det verkligen stått ”polis friad” sist? Eller att han blivit fälld på plats för livstid för vem vill egentligen ha på sitt samvete att ha mördat en så framåt, drivande och alltid leende flicka med blått hår?

Ingen. Rasismen är strukturerad och lever kvar i allt för mångas tankesätt och här har vi beviset. Så jag gråter, jag gråter för Mike Brown, jag gråter för alla andra som inte fötts med samma privilegium som jag och jag gråter för hans familj och jag gråter för alla som fallit offer för rasismen på ett eller annat sätt. 

Jag gråter, och det borde du också göra. Men när vi gråtit färdigt och torkat våra tårar då måste vi upp på barrikaderna, då måste vi visa att detta är fel och vi måste slåss för våra jämlikar och vi måste slåss för vår generation för jag tror på vår generation och jag tror på oss och jag tror på alla som demonstrerar för att Mike Brown ska få rättvisa, även om den rättvisan så ska skipas i döden. Så vänner, ovänner, jämlikar och MÄNNISKOR: Låt ropen skalla! Låt Darren Wilson veta hur det känns att aldrig kunna gå på stan igen utan att känna sig iakttagen och att hela tiden ha en kall kår av rädsla, låt honom veta hur det känns att födas utan sitt privilegium. 

EliSophie Andrée, 18 år gammal

Är du engagerad av händelserna i Ferguson?