Göran Linde: Myten om ”flumskolan”

En politiskt skapad myt har framställts för att kunna framställa sig som räddaren i nöden. Det är myten om ”flumskolan” som hotar att förstöra Sverige som kunskapsnation och göra våra barnbarn till analfabeter men som kunde räddas med kraftfulla åtgärder för ”mer kunskap i skolan”.

År 1940 tillsattes en skolutredning med dåvarande högerledaren Gösta Bagge som ordförande. Uppgiften var modernisering av den svenska skolan och att också beakta om parallelleskolsytemet (vissa till läroverk andra till fortsatt folkskola) kunde bytas mot enhetsskola. 1946 tillsattes en följdutredning, 1946 års Skolkommission med syfte att snabba upp processen. Den föreslog tre genomgripande förändringar (i) Att införa enhetsskola; (ii) Att de rådande värderingarna om Gud och Fosterlandet ersätts med en demokratisk värdegrund, och; (iii) Att arbetsformerna förändras i riktning mot mer elevaktiva och undersökande metoder inklusive grupparbeten och projektarbeten. Idéerna var hämtade som en direktimport från USA och förebilderna var försöksskolor i Chicago Den teoretiska grunden var liberalism och pragmatisk filosofi. Samma utveckling pågick parallellt i alla Västvärldens utvecklade demokratier.

Den första läroplanen för Grundskolan var Lgr -62. Mål och huvudmoment i ämnen var den i stort en kopia av realskolans läroplan och inte av folkskolans. Läroplanerna reviderades med Lgr -69, Lgy -70 (för gymnasieskolan) och Lgr -80. Utmärkande var att ämnesinnehållet förändrades marginellt och byggde också fortsättningsvis på den vetenskap som bygger upp skolämnenas underliggande discipliner. Med läroplanerna  år 1994 skedde mer genomgripande förändringar. Styrsystemet gick från detaljerad innehållsstyrning till mål- och resultatsyrning. Kursplanerna innehöll kunskapsmål med ganska övergripande formuleringar och det blev skolornas sak att skapa kurser som nådde till målen. En princip om likvärdighet inom variation.

Den skola som följde efter grundskolans införande och en ny gymnasieskola har från och med 2006 års valkampanj beskrivits som en ”flumskola” präglad av kunskapsförakt, kravlöshet och oordning och arbetsro i fritt fall. Syftet att skapa bilden var förstås att oppositionen skulle kunna framställa sig som riddaren som med ett svärdshugg från sin vita springare skulle återställa en kunskapsskola. Hur sann är bilden av ”flumskolan”? Och hur gick det sedan ”räddningspolitiken” tog över?

Under tidigt 80-tal bevistade jag fyrtio lärare i gy-skolan och följde var och en under ett flertal lektioner. Dessa observationer syftade till att kartlägga hur uppgiftsutformningen går till och vilka faktorer som verkar i den faktiskt förverkligade läroplanen. En kollega gjorde motsvarande studie i Grundskolan. Vad vi fann var lärare som hade en stark ämnesprofessionell identitet, som såg sig som språkvetare, naturvetare etc. De var mycket måna om en undervisning som vilar på ämnenas vetenskapliga grund. Vi såg ambitiösa lärare och elever och vi såg mycket lite av stök och störningar i klassrummen (såväl landsortsskolor som skolor i Stockholms förorter ingick i urvalet). Vi såg minst av allt något av det som beskrivs i talet om ”flumskolan”. Det finns helt enkelt inte belagt i seriösa observationsstudier. Vi vet att det förekommer mobbning, oordning, störningar och elever som släntrar in tio minuter efter lektionsstart. Vi vet också att de elevaktiva arbetssätten i vissa fall har lett till slappt planerade grupparbeten, där lärarna inte har lärt eleverna systematik och metod i undersökande arbetssätt och redovisningar inte följs upp på ett adekvat sätt. Den bilden har vi matats med men det är att beskriva undantagen som normalfall. Insatser mot mobbning har stått högt på dagordningen.  Kritiker ger intrycket att ordningsfrågor är direkt kopplade till en utbildningspolitik som tillåter det.

Faktum är att skolpolitiken inte råder mycket över ungdomars livsstil, deras varierande mognad, sociala förhållanden i uppväxtmiljöerna etcetera. Och skolpolitiken har väldigt lite av medel att ta till.  Det är frågor som löses lokalt. Sverige har haft goda resulat i TIMMS och PISA men de började falla i lsutet av socialdemokraternas regeringsinnehav. Därefter har de sjunkit mycket mer.

Vad som har hänt är en uraktlåtenhet att adressera rätt problem. Regeringen har i stället ägnat sig åt retoriskt slagkraftiga utspel. Riktade åtgärder vore att uppmärksamma rekryteringsproblemet till lärarutbildningen. Det handlar inte bara om löner utan också om karriärvägar vid vidareutbildning och inrättande av tjänster för lokal skolutveckling, kursdesign, samverkan med högskolan i praktiknära forskning etcetera .Sådana tjänster bör vara knutna till vidareutbildning till magister och licentiatnivå i företrädesvis ämnesdidaktik och ämnesfördjupning. Det decentraliserade styrsystemet bygger på professionalism i lärarkåren och det behövs statlig finansiering för vidareutbildning på deltid. Karriärtjänsterna fyller två syften. Det ena är att öka attraktiviteten för yrket. Det andra är att stärka styrsystemets funktionalitet. En annan sak att uppmärksamma är att sätta läsutvecklingen i fokus. Ingen enskild kunskap har större samband med total skolframgång. Förutsättningen är formativ utvärdering. Varje barns skall bedömas kontinuerligt och få återkoppling för individuellt stöd. Slagordet ”mer kunskap i skolan – betyg från fjärde klass” var ett verkligt slag i luften. Det gör väl ingen skada men heller ingen nytta. Det är en förväxling mellan avslutande och kontinuerlig utvärdering.

Vad jag önskar från alliansen är en intellektuellt mogen skolpolitik där man (i)  Slutar att tala om ”flumskolan” och skyller egna misslyckanden på företrädare; (ii) Lyssnar  på sakkunskap och seriösa problemanalyser för riktade åtgärder, även om de inte är retoriskt klatschiga. 

Göran Linde, professor emeritus i pedagogik vid Stockholms universitet.