"Bodil Sidén springer socialisternas ärenden i jakt på jämställdhet"

I världens mest jämställda står vi nu inför frågan hur vi ska höja lönerna, minska den kvinnliga ohälsan och få männen att ta mer hand om barnen? Alltfler kräver handling. Gudrun Schyman kallade EU-valet för den 'feministiska våren' och efter rösterna var räknade fanns hennes Fi i Europaparlamentet. Men tyvärr är partiet renodlat vänster på rosa stolar med en fattig feminism, utan realistiska förslag. Man skulle kunna säga: en fluffig dröm i maktens korridorer.

Skiljelinjen mellan högerns och vänsterns jämställdhetsrecept är huruvida staten bör medverka. Det finns en tydlig ideologisk gräns som visar på alternativ: Vänstern hävdar, som alltid, att människan omöjligen kan sköta jämställdhet på egen hand. Det finns en konstant vänsterfeministisk misstro till individens kraft att förändra strukturer från grunden. Hela idén mynnar till slut ut i en låtsasjämställdhet, lika förljugen som namnet. Vänsterns feministiska syn skapar en beundransvärd statistik, men inte ett eftersträvansvärt resultat. Genom tvång kan vi skapa ett jämställt samhälle i bojor, men är det verkligen den rätta vägen?

När nya idéer ska ta fäste i samhället kommer de aldrig för att stanna när staten trycker ner dem i halsen och samtidigt stjäl folks frihet. Tankar som är värda att ta till sig kommer utan tvång och förbud, precis som jämställdhet. 

Vänsterfeminister målar tyvärr upp ett antingen-eller-scenario. Det är nästan så att man stirrar sig blind på deras tjafs om att vi måste välja mellan jämställdhet eller liberalism. På barrikaderna låter det som att jämställdhet endast är uppnåeligt genom en sträng stat och ”fett med socialism”. 

Inom högern finns inte misstron till att individen är stark och att civilsamhället är starkare. I ett auktoritärt träsk ser vi att frihet från tvång är den enda rimliga lösningen. Därför ser jag med besvikelse när MUF:s Bodil Sidén ställer sig bakom vänsterns verklighetsbild av att statligt tvång är en del av lösningen. I Aftonbladet (12/01) argumenterar Sidén för en individualiserad föräldraförsäkring. 

Idén var en ren käftsmäll mot den feminism som aldrig tummar på liberalismen.

Först måste vi klargöra att Sverige redan har en individualiserad - alltså kvoterad föräldraförsäkring. Politiken är utformad efter de socialistiska idéerna som en MUF-representant nu ställer sig bakom. Utifrån Sidéns uttalande räcker inte den kvotering vi redan har, tvärtom menar hon att ”få gånger har ett samhällsproblem varit så tydligt med en sådan självklar lösning tillgänglig”. Är kvotering är en självklar lösning? Nej, det som är självklart är borgerlighetens plötsliga förfall, till den grad att delar nu accepterar vänsterns feministiska världsbild.

Det har på senare tid, förutom Sidéns uttalande, uppkommit en splittring inom högern huruvida kvotering är en lösning. Min fråga till tvångsivrarna är hur ni kan acceptera vänsterns kontraproduktiva recept? Det är lätt att tro på en quick fix, men det är svårare att stå upp för en långsiktig och hållbar jämställdhetspolitik. 

När delar av högern faller för feministisk populism omintetgörs riktig jämställdhet. En skrämmande utveckling hotar en frihetlig jämställdhetsrörelse. Det är nu som borgerligheten måste stå upp för en fungerande jämställdhetspolitik och en fortsatt frihetlig samhällsutveckling. 

Jämställdhet är inte ett val mellan frihet och tvång, då själva idén bygger på frihet. Trots att liberaler och delar av högern har glömt bort denna självklarhet, kan vi aldrig låta vänsterns världsbild vinna. Under supervalåret hurrade vi för Folkpartiets ”Feminism utan socialism”. Nu pratar vi om kvotering. Tiden är inne att fortsätta framåt och inte blicka mot en unken socialistdröm som aldrig kommer att fungera. Förhoppningsvis, förstår även resten av borgerligheten det. 

Linnea Hylén,
Liberal debattör och aktiv inom CUF