Torsdag 6 Maj
Stockholm

"Den 13-åriga pojken mobbades ihjäl – Hur kan vi låta sådant hända?"

Louise Bengtsson: "Mobbing ska inte vara någonting att vara stolt över och skammen ska ligga hos mobbaren, inte offret"

Kommentera (5)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer

Odin var tretton år när han begick självmord i mars2014, det är snart exakt ett år sedan Odins mamma hittade sin sonslivlösa kropp i hemmets badkar.

Odinvar tretton år gammal när han bestämde sig för att livet inte varvärt att leva. Anledningen? Mobbning i skolan.

”Dethjälper inte att säga ifrån, de gör inget i alla fall”ska han ha sagt om personalen på skolan. Odin berättade om sinaproblem för sin mamma men barn som blir mobbade ber sällan om hjälpfler än en eller två gånger, istället blir de tysta och förälderntvingas dra svaren ur sitt barn.

Barnethar en tendens att ge upp sina försök efter en eller två gångeroch håller sina problem inom sig istället för att förvärrasituationen för föräldern. Detta för att man i den här världeninte ska vara svag, man ska vara stark. Att gråta anses hysteriskt,att vara kylig är en dygd och makt förknippas med själviskhet. Vitycker inte heller i realiteten att det är så allvarligt medmobbning, för även om vi säger så är det inte ofta lärare ellervuxna i den mobbade individens omgivning reagerar på ett vis som ärpassande för situationen.

Mobbninguppfattas i många fall som en naturlig del av livet och det finns enallmän uppfattning om att det ligger i människans natur att mobbasoch trycka ned andra för egen vinning. Det verkar som att det måstefinnas hackkycklingar och dem som dominerar.

Dettaleder till att barnet som blir mobbat mår dåligt och skäms införomgivningen på grund av skammen som det innebär att vara svag i envärld som föraktar svaghet.

Mobbarendäremot behöver inte skämmas för sitt beteende på samma sättsom offret utan kan gå stolt inför de andra klasskamraterna.

Näroffer och förövare sedan förs samman i ett rum för att lösamobbningsproblemet tvingas den mobbade att blotta sitt nederlag i attbli mobbad. Offrets skam förs upp till ytan och blir ett problem,inte bara för offret, utan nu även för lärare och föräldrar. Imånga fall när mobbningen är mer subtil än sparkar och slaguppfattas situationen av lärare som en jämlik konflikt snarare änmobbning trots att maktförhållandena är ojämlika.

Våld,blickar, utfrysning och hierarkier. Låg, mellan, högstadie- ochgymnasiepersonal tycks ovetande för den verkliga situationen. Jagundrar om de inte orkar bry sig om mobbningen eller om de faktisktinte ser den. Om det är det förstnämnda behövs drastiska åtgärderför att förbättra lärarvillkoren och är det alternativ nummertvå behöver lärarna mer utbildning i området. Barnen är intedumma utan förstår vad en arg blick innebär och direkta hot kanibland vara lika illa som isolering.

Mobbingska inte vara någonting att vara stolt över och skammen ska liggahos mobbaren, inte offret. Det ljusa i situationen är att barnensförtryck ofta inte är lika subtil som vuxnas och därför går denatt uppmärksamma och motverka om lärarpersonal litar på sinmagkänsla och agerar direkt när någonting inte känns okej.Under min egen skoltidvar det många lärare, men kanske mest fritidspersonal, hade näraband med vissa elever. De satt tillsammans på luncherna och pratadepå rasterna eller trädde pärlband tillsammans.

Dessas.k. ”rastvakter” tyckte jag aldrig att jag kunde lita på ochvar det problem på skolgården var det heller aldrig någon av demjag bad om hjälp. En av mina äldsta vänner, Leyla, har jag käntgenom hela grundskolan och vi kan enas om att den flestafritidspersonalen stod stilla på en viss plats och drack kaffe genomhela raster utan att hålla koll på vad som skedde på skolgården.Lärarna själva satt inne i skolbyggnaden, upptagna med eget arbete.

Detbehövs bättre villkor för lärarna, helt klart, men all fokus skainte läggas på dem. Det går inte att ha de slappa regler i skolansom idag finns och förvänta oss att lärarna ska agera Gestapo påeget initiativ. Det som behövs är strängare regler. Detta ledertill att avvikelser blir lätta att uppmärksamma och lärarnaslipper trötta ut sig på att hålla en viss nivå av ordning iundervisningen. Elever i dagens skolor beter sig som galnamentalpatienter och jag vet att det finns barn med specielladiagnoser och behov, de borde såklart få den hjälp som de behövermen när det kommer till den ”vanliga” skolan ska det väl faninte vara obligatoriskt att behöva gå dit varje dag och utvecklamigränproblem, vara rädd för att inte uppmärksammas av lärareeller bli trakasserad av elever.

Strukturär nyckeln. Skolorna ska ha skoluniform för att eleven ska fåkänslan av att vara i sin elevroll.

Det ska vara mindre elever iklasserna för att läraren ska kunna uppmärksamma varje individ ochde som ändå inte kan anpassa sig till sin elevroll, det vill sägavara tysta och motstå frestelsen att mobba skall förflyttas tillett annat område. Detta område kan vara ett annat rum på skolan,avskilt från originalklassrummet, eller en annan skola där de kanfå den extrahjälp de behöver för att fokusera.

Orättvist?Kanske men hur man än gör så straffas någon. Mobbaren somförflyttas eller mobboffret som trakasseras.

Närjag läste historian om trettonåriga Odin förstod jag att dettafaktiskt händer. På riktigt. Kanske tycker vi att det ärovanligt eftersom att han, och andra i hans situation väljer attinte prata om det eller be om hjälp på grund av skammen det innebäratt vara mobbad. Alla tar heller inte sina liv, som Odin gjorde, menärren består.

Därförmåste vi grabba tag i de små signaler barnet ger oss. Vi kan intelåta dem axla ansvaret att skapa en bra miljö för sig själva, dekommer bara att imitera vuxenvärldens mobbing.

Skolan ska varastrukturerad och gynnsam för alla barn, inte bara dem som skrikerhögst.

LouiseBengtsson,
Spånga

Håller du med?
Tack för din röst!
Kommentera (5)
Kopiera länk
Dela