"Jägarförbundet ljuger – vargen är en viktig del av vårt ekosystem"

Vi ser nu hur över tolv procent av vargstammen i Sverige har skjutits bort. Helt i strid mot art- och habitatdirektiv, EU-rätten och tidigare domar i förvaltningsrätten verkar politiker och tjänstemän inte bry sig om. Referensvärdet har av politiken bestämts att vara 270 vargar, men då antalet räknas årligen räknar man kända döda vargar i totalen (det vill säga 58 stycken i den senaste räkningen). Allt för att fuska till sig högre siffror än vad som egentligen är fallet, för att utåt kunna motivera en jakt på detta skyddade djur. 

Det är jägarorganisationer som lobbat för detta under lång tid, med förevändningar att stammen på under 400 vargar måste förvaltas för att vi ska kunna ha kvar annat vilt i skogen. 

När det gäller vargen så orsakar 300-400 djur höga protester med dåligt understödda argument på att vargarna påverkar möjligheter att jaga, leva på landsbygd och så vidare. 

Klövviltsstammarna på runt 700 000 hjortdjur, som bland annat försvårar för lövskogsetablering och orsakar stora skador i jordbruket och i trädgårdar på över flera miljarder kronor årligen, svåra trafikolyckor med en kostnad på tre miljarder, samt en miljard för viltstängsel. Hjortdjuren vållar dessutom stora problem för alla i trafiken i över 35 000 viltolyckor årligen. Det ska förväntas vi dock acceptera för jaktens skull.

För det är så det fungerar i dag: hård jakt på rovdjur kallar man viltvård. Frågan vi bör ställa oss är dock om det verkligen är viltvård att minska på rovdjur för att öka antal byten för jägarna. Att bara minska konkurrensen för jägarna. Rimligare hade varit att i stället ska kalla detta jaktvård, för det är vad det handlar om i dag.

Vilda däggdjur och fåglar ska enligt lagen ”vårdas i syfte att bevara landets viltbestånd och främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna”.

Det allmänna intresset har dock fått ta stryk av det enskilda intresset, vilket är direkt förödande för vår natur på sikt. Det enda sättet att rätta till detta är att man lägger över ansvaret för viltvård på andra aktörer än Jägareförbundet.

Vi kan ta ett enkelt exempel på hur fel det går när naturen inte är i balans:

Med för små stammar av räv, mård, grävling, iller och andra rovdjur som har gnagare som huvudföda blir det en obalans och antalet gnagare ökar okontrollerat. Denna obalans gör att antalet smittor ökar hos fästingar, eftersom huvudvärd för dessa smittor är just gnagare.

Detta leder i förlängningen till att människor, älgar, rådjur och en rad andra arter lider och dör i borrelia, anaplasma och andra liknande sjukdomar.

Vi ser nu exempel att älgar och rådjur dör av smittorna i våra skogar, vi ser nu hur över 40 000 människor årligen får borrelia i Sverige. 

Är det en sån obalans vi önskar så ska vi fortsätta som nu.

Om vi ska ha livskraftiga vilt- och rovdjursstammar i Sverige, är egentligen ingen svår fråga att besvara. Speciellt inte om man tar det 16:e miljömålet om biologisk mångfald på allvar och vill få ett bättre fungerande ekosystem.

Sverige skulle tjäna på en större stam av rovdjur och en mindre klövviltsstam, både gällande biologisk mångfald och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Man måste rikta stark kritik mot den förra och nuvarande regeringen för sitt sätt att bedriva naturvårdspolitik, men framför allt mot att de låter särintressen styra viktiga delar av svensk politik.

Detta skadar nämligen både biologisk mångfald, människor och svensk ekonomi.

Benny Sellberg,
Debattör, inspiratör, aktivist
Aktiv i Vänsterpartiet