Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Homosexuella ska inte straffas för något de föds till"

- 14/04/2015, 15:02
1 av 4

Privat

2 av 4

Privat

3 av 4

Privat

4 av 4

Privat

Maria Thunholm skriver om hur fel det är att man fortfarande måste kämpa för HBTQ-personers rättigheter. Hon poängterar att de är människor som alla andra. De vill leva sina liv utan att möta fördomar och förtryck.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Mariage pour tous är det könsneutrala äktenskapet i Frankrike som François Hollande lovade att genomföra om han vann presidentvalet. Han höll löftet, men vi var många som var engagerade på Paris gator, både för och emot. Men saken är den att jag är för att alla medborgare i ett land ska ha samma rättigheter.

Det har inte att göra med att jag själv är en HBT-person. Det har att göra med att det ska handla om rättigheter och med detta följer skyldigheter. Ens sexualitet eller könsidentitet ska inte spela någon roll. Inte heller kön, etnicitet eller religion. Jag deltog och fotograferade demonstrationerna i Paris. Jag träffade folk från Italien som hade rest till Paris för att visa sitt stöd, men även från andra länder som Canada eller USA.

Saken är den att den här kampen inte ska behövas i ett modernt samhälle. Det är så underligt att ens sexualitet, könsidentitet, könstillhörighet, religionstillhörighet och så vidare ska ha någon betydelse i ett modernt samhälle. Men tyvärr har ens sexualitet betydelse än i dag i många länder. Inför lagen ska vi vara lika. Vi ska belönas eller straffas utifrån det som vi faktiskt har gjort, inte för vilka vi är som personer. Men än i dag straffas homosexuella för att de föddes just som homosexuella.

Ni undrar säkert varför jag pratar om just homosexuella, men min kamp gäller inte enbart dem. Den gäller alla. Vissa undrar säkert om jag är homosexuell själv, men ledsen att göra er besvikna. Jag är varken hetero- eller homosexuell. Jag är bisexuell.

Men vänta ett tag säger säkert någon, sedan kommer: ”Är inte du Maria från Eskilstuna?” Ja, det är jag, ni finner mig i de svenska skolböckerna. Det skulle inte förvåna mig om det pratas om mig i genusvetenskapen. Ja, jag är post-op, har försökt begå självmord för att min kropp inte stämde överens med min faktiska identitet, tålde inte att någon rörde mig.

Nej, livet är inte perfekt efteråt, men jag är hel som individ och mår faktiskt bra. Mycket har hänt sedan reportaget i DN 2004. Jag lämnade Sverige för att jag avskydde att media intresserade sig för mycket av mig, folk visste vem jag var, ett par tjejer från norra Sverige stoppade mig på Stockholms centralstation när jag skulle ta tåget. De hade sett mig på Sveriges Televisions lokala sändningar som sammanfattades. Jag bad aldrig om att bli en symbol, men det ledde även till mordhot. Tycker jag synd om mig själv? Nej, det gör jag inte.

Ja, min kamp började med att transsexuella skulle få vara sig själva, inte med homosexuella. Det är bara det att jag inte kan blunda för de orättvisor som faktiskt finns kvar i Europa, visst har vi kommit långt med HBTQ-frågor, men så länge okunskap råder får vi lov att föra vidare informationen om vad det innebär att vara transsexuell, ett felaktigt begrepp eftersom det handlar om en könsidentitet som inte stämmer överens med det fysiska eller juridiska könet. En annan transperson har helt andra erfarenheter, en homosexuell behöver inte ha samma erfarenheter som alla andra homosexuella.

Sen finns det så många andra aspekter att ta upp, men det skulle bli en bok om jag skrev ner dem. Vad jag vill säga är att de flesta HBTQ-personer bara vill leva sina vardagliga liv som vem som helst utan att dömas för sin könsidentitet eller sexualitet.

Jag har insett att kampen för allas rättigheter börjar med att vara ärlig mot sig själv. Jag är den jag är, älskad av mina föräldrar, mina syskon, varav en har dött, men även älskad av mina vänner för att jag vågade säga: ”Det här är jag och jag kan inte ljuga för mig själv.” Det ledde till Homosossarna som avdelningen hette då, nuvarande HBT-sossarna. Det verkar som om det är dags att ta steget tillbaka in i politiken, att säga att ens rättigheter inte ska byggas på ens sexualitet, könsidentitet, kön, etnicitet eller religion.

Maria Thunholm,
Före detta styrelseledamot Homosossarna nuvarande HBT-sossarna