"Mina fördomar försvann när jag lärde känna en transperson"

Jag kom i kontakt med HBTQ-personer redan vid tre årsålder då en av mina mammas kompisar är bög. Jag minns inte hur jag fick veta det men det har alltid varit så naturligt för mig.

När jag kom upp i tonåren började jag bli allt mer intresserad av HBTQ-världen och läste bloggar, såg dokumentärer och fascinerades. Jag är heterosexuell men jag har jämt beundras av HBTQ-personers historia och styrka. Det är anledningen till varför jag vill skriva den här artikeln.

För det första förstår jag inte varför det är en sån stor grej att någon blir kär eller attraherad av samma kön som en själv. Oavsett kön är man ju ändå människa. What’s the problem? Det är samma sak som att säga: ”Omg, hen är kär i en människa!” Den enda skillnaden mellan de olika könen är kropparna men ens psyke, personlighet, klädstil och ja, allt annat är individuellt.

Att bli kär eller attraherad är inget man kan styra, man bara råkar bli det. Det finns ingen av- och påknapp och man kan inte försöka få känslor man inte har. Jag tror att alla är bisexuella egentligen bara att den läggningen som man känner att man har i nuläget är baserad på det man har känt hittills.

Jag till exempel. Jag ser mig som hetro men det är för att jag bara har gillat killar hittills. Det betyder ju inte att jag inte träffar en tjej om några år och blir stormförtjust. Egentligen vill jag kalla mig läggningsfri eftersom jag tror stenhårt på att man blir förtjust i personen och inte i könet. Jag håller med Gudruns Schymans citat: ”Jag villl träffa en människa.” För det vill jag också.

Jag vill även passa på att prata om transpersoner eftersom det knappt skrivs om. I tonåren är det lätt att slänga ur sig: ”Haha, hon ser ut som en kille!”, och tvärtom. Jag har många gånger sett både tjejer och killar klä sig tvärtemot sitt biologiska kön och reagerat. Att säga att jag har haft fördomar är att ta i men jag har ju tyckt det var konstigt, liksom många har tyckt det varit konstigt när de sett att jag har en CP-skada.

Men en dag blev jag faktiskt vän med en sådan person, ursäkta uttrycket, och mina ”fördomar” försvann helt. Ingen kan tänka sig hur det är att leva i en kropp man inte är egentligen. Ingen kan förstå hur mycket de får kämpa. När jag fick veta hur min vän faktiskt kände kände jag ren lättnad för bådas skull. Jag fick svar på mina frågor samt att min vän slapp bära på det själv och fick istället stöd från oss närstående.

Att stoppa fördomarna mot HBTQ-personer är ett måste. Först och främst måste skolorna bli bättre på att upplysa unga om det, eftersom om man inte vet är det lätt att misstro saker. Att HBTQ-personer vågar ta plats på Pride, i media och så vidare är grymt bra men jag tycker även vi ”andra” har ett ansvar. Vi måste visa de som bär på de känslorna att det är okej och på så sätt hjälpa fler att komma ut.

Alla har rätt att få vara och älska vem de vill.

Peace, love and understanding.

Natalie Ahlgren