Anton Ahlström: "I feministernas finrum är jag ovälkommen"
Anton Ahlström skriver om hur män inte accepteras inom feminismen. Trots att du som man är en av dem som vill vara med och förändra, utesluts du på grund av ditt kön.
Anton Ahlström är 23 år gammal och läser Journalism, Media and Communication vid Göteborgs universitet.
Du vet att du ingår i patriarkatet. Du vet att du är en del av problematiken, även om du inte vill. Du vet att du blir särbehandlad för att du är man. Sådant är vårt samhälle i dag. Det går inte att komma från.
Men du vill göra skillnad. Du vill inte ha det så här. Du vet inte riktigt vad du ska göra åt det, men du vill vara med. Du går ut och träffar människor och kallar dig feminist så fort ämnet kommer på tal runt middagsbordet. Du vet ju i grunden vad du står för, trots att du inte är så insatt.
Men tänk om du blev ifrågasatt vid det där middagsbordet. Tänk om du hade behövt förklara vad feminismen innebär för dig. Plötsligt blev det inte lika lätt! Vad skulle du svara? Att du tycker att alla bör ha lika löner och att alla bör vara lika inför lagen?
App app app! Nu skakar ditt sällskap på huvudet. En jämställdist, suckar de och tittar menande på varann. Sedan är du förlorad. Jaha. Du ger dig på att förklara hur du menar, men det är redan kört. Vid minsta lilla felsteg himlar ögon runt bordet. Här finns inget utrymme att säga fel.
Någon viskar ”Per Ström” och alla skrattar utom du. Du förstår inte vad du gjort för fel. Men du står redan inmålad i hörnet. Det är redan försent. Nu har du gjort bort dig. Nu blev du ovidkommande. Ingen vill bemöda sig med att förklara. Du kommer ändå inte att fatta. Du som hade menat så väl. Du som ville gott! Trodde du.
Du som hade vågat stå upp mot de andra grabbarna gång efter gång. Du som hade sagt ifrån när ni planerade era raggningsförsök inför krogkvällen. Du som hade förklarat att alla - även ni! - skulle dra fördel av feminismen. Du som hade fortsatt argumentera trots att de andra hade skrattat. Hade du verkligen tyckt fel? Hade du fått allt om bakfoten? Nästa gång kanske du håller tyst i stället.
Uppenbarligen vet du ju inte vad du pratar om.
Du lämnar middagen splittrad. Hur hade allt blivit så snurrigt? Du trodde ju att du hade så sunda värderingar. Du hade ju känt att det var på gång nu, äntligen, att ni kunde enas, att ni kunde bli en kraft som flyttade ut från debattsidorna, ut i verkligheten. Att det var dags att göra skillnad.
Men nu står du där ensam vid busshållplatsen. Du tittar ned på dig själv. Du är vit. Du är man. Du är heterosexuell. Men du är inte kränkt. Du är bara uppgiven. Du är en gnista som släcktes innan du blev eld. Det är synd att det blev så här.
Anton Ahlström,
Feminist
