"Varför får inte mina barn bli kallade för hen om de vill det?"
Jessica Kirjavainen skriver om att hennes barn inte får bli bemötta som de själva vill bli bemötta. Att vuxna inte accepterar att de försöker stå utanför normer och fördomar.
Jessica Kirjavainen är en hemmamamma som är 33 år och bor i skogen i Västerljung utanför Trosa.
I går var en sådan där jobbig dag, jag var väldigt ledsen i går kväll, allt kändes hopplöst och jag ville ta av mig genusglasögonen, för alltid.
Vi var på skolgårdsdag, där mina barn blev kallade för det andra könet rätt ofta, jag brukar inte bry mig och det brukar inte heller barnen, men de tycker det är fel när till exempel fiskedammspåsarna är uppdelade efter kön (för på ena såpbubbelflaskan var det frostfigurer och på andra Spindelmannen).
I sådana situationer känner jag att jag måste få ifrågasätta det, men då blir jag alltid bemött som om jag är helt dum i huvudet.
Jag tycker att det är helt orimligt att lära små barn att fråga "vad är du för kön? Jaha, en pojke, ja då får du detta". Jag frågade dem helt enkelt hur de gör ni när ni inte ser vilket kön barnet har, ska ni fråga då? "Har du snippa eller snopp?" Och om de då själva inte vill säga? Som min dotter, till exempel; hon vill inte alltid säga.
Jag påtalade också att jag hade tagit upp det i föräldraföreningen förra året, och då bestämt att det inte skulle vara denna könsuppdelning.
Folk skrattade åt mig och sa saker som "Haha, men jösses! Det ÄR ju skillnad på pojkar å flickor! Och barnet vet väl för tusan om det är en pojke eller flicka".
Jag blev bara så jäkla ledsen och kände mig så jäkla ensam, bara mannen stod vid min sida och förstod. En förälder sa att hon skulle ta upp detta än en gång på skolrådet. Men jag har ingen som helst förhoppningar om att de ska förstå.
Min dotter sa till mig att hon blivit kallad för "en stor pojke" och att hon hade fått en "pojkpåse" i fiskedammen. Hon hade inget nått emot det, men hon sa att då vill hon hellre bli kallad för hen.
Och det är ju precis det som är grejen! Om hon eller sonen eller nån annan vill bli kallad för hen, han eller hon så ska de få det!
I morse så tittade jag på mina fina ungar och kände mig så jäkla stolt. För att de är som de vill vara, och för att de står emot alla förbannade dumma vuxna med deras kommentarer. Vuxna som inte vill förstå, fast att mina barn försöker förklara.
Så nu sitter jag här å grinar, och skriver det här, för jag vet att ni förstår vad jag menar.
Tack för att ni finns, ni som förstår det så många vägrar att förstå.
Jessica Kirjavainen,
Mamma
Den här texten publicerades ursprungligen som en facebookuppdatering
