"Vem fan är du som tror att du har rätt att kommentera min vikt?"
Johanna, 17: "Vi söker efter problem och hur vi än ser ut kommer det alltid finnas "fel". Vår syn på både oss själva och på andra är helt snevriden"
Johanna Pålsson är 17 år, bor i Östersund och går inriktning barn och fritid på gymnasiet.
I framtiden vill hon kunna förbättra barn och ungdomars livssituation.
Idag efter skolan klev jag på bussen, precis som alla andra veckodagar. Jag träffade där några kompisar som jag satt och småpratade med och jag pratade speciellt med en av killarna (som jag dock inte känner så jättebra), tror vi pratade om typ skolan eller något liknande och helt plötsligt tittade han på mig och slängde ur sig "Hur mycket väger du? 200 eller? haha".
Hur kan min vikt spela någon roll i ett helt meningslöst samtalsämne och vem fan är han som ens har rätt att kommentera om min vikt? Vikten som min kropp bär på varje dag, vikten som jag redan har fått extremt mycket hat och kommentarer om och vikten som jag kanske är nöjd eller mindre nöjd över.
Jag vet inte hur denna människa ens kom på att blanda in min vikt i vårt samtalsämne och om han nu var seriös eller bara "skämtade". Men alltså hallå!? En Bellmanhistoria är ett skämt och kanske kan vara roligt, men jag ser verkligen inte det roliga i att trycka upp en påpekelse om någons vikt rätt i ansiktet på dom, var går gränsen hos folk egentligen? Och saken är att jag inte bryr mig om det var menat som ett skämt eller inte, för det är fan inte okej oavsett vad. Om jag nu skulle väga 200, 100, 50 eller varför inte 700 kg, så spelar det inte någon roll över huvud taget, för det är min vikt och min kropp som han ej påverkas av.
Jag tror det var när jag va runt 8 år som fler och fler började kommentera min vikt, och jag har hört extremt många liknande kommentarer kring just detta genom åren. Det var liksom de bästa "dissarna" folk kom på och snabbt kunde slänga ur sig. Sa man något elakt till någon annan fick man själv känna sig bättre, att man var häftig och hade fett med status. Wow, skithäftigt liksom. Tyvärr är det så det funkar i lågstadiet/högstadiet.
Nu är jag 17 år och har snart gått färdigt första året på gymnasiet, 9 år har alltså gått sen min vikt verkade börja påverka folk i min omgivning (eftersom så många var tvungen att kommentera den), och det värsta är att det fortfarande håller i sig. 9 år är en lång tid, och jag tänkte att denna viktfixering kanske hade försvunnit med åren.
För under dessa 9 år accepterade även jag att jag duger, precis som jag är. Men idag insåg jag att denna utseendefixering antagligen aldrig kommer försvinna helt, för vårt samhälle är fucked up. Vi söker efter problem och hur vi än ser ut kommer det alltid finnas "fel". Vår syn på både oss själva och på andra är helt snevriden.
Kanske fick killen på bussen känna sig ashäftig för en stund eller känna sig tryggare i sig själv, för han vågade slänga ur sig en kommentar/ett skämt/eller bara en vardaglig påpekelse och chansa på att 17-åriga Johanna från Brunflo vägde 200 kg, rätt upp i hennes ansikte. Den här killen vet nog inte min bakgrund eller att jag spenderar exakt varje dag på gymmet, och han hade antagligen inte heller i tanken att denna 17-åriga tjej kanske tar illa upp, kanske blir ledsen eller varför inte kanske går hem och svälter sig själv.
Bara för att i framtiden kunna åka buss hem från skolan utan att behöva höra dessa saker. En dag kanske denna 17-åring somnar in efter att ha fastnat i anorexia på grund av alla dessa skämt/påpekelser/kommentarer om just hennes vikt. Vikten som hon bär på kroppen som hon äger, som du inte har rätt att kommentera.
Johanna Pålsson, 17
