Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Hagamannen försatte mig och en hel stad i skräck"

- 19/05/2015, 11:08 -
1 av 4

Kristina Wicksell /TT

2 av 4

Kristina Wicksell

3 av 4

Polisen / TT

4 av 4

TT NYHETSBYRÅN

DEL 2. Det här är den andra delen av tre i vår fördjupning om Hagamannen. Han dömdes till fängelse 2006, och kommer att släppas fri i sommar. Alla tre delarna är skrivna av Ida Östensson, grundare av Crossing Boarders och Fatta.nu.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Allt började 1998 när Niklas för första gången försökte våldta en fjortonårig tjej, vilket avbröts av förbipasserande. Jag var då 13 år och bodde i Holmsund, 1,5 mil utanför Umeå, och har inga tydliga minnen av detta mer än lite tidningsrubriker, för på den tiden kändes Umeå ganska långt borta. I Holmsund var vi mest rädda för den där blottaren som dök upp då och då. ”Vi hade i alla fall inga våldtäktsmän.”

Under 1999-2000 fortsatte terrorn och åtta olika våldtäktsförsök och våldtäkter ägde rum. Under denna tid hade jag börjat umgås med vänner i Umeå och var ofta där på helger. Här var Hagamannen det centrala samtalsämnet.

Många fick taxipengar av sina föräldrar och taxiverksamheten fick därmed ett stort uppsving på kvällar och helger. Förfesterna gick ut på att diskutera överfallsstrategier. Det organiserades telefonkedjor när kvinnor gick hem från krogen, alla höll nyckelknippan i handen med nycklarna mellan fingrarna som vapen, överfallslarmet blev årets julklapp för umeborna, kvinnor började springa så kallat ”motvarv” i motionsspåret för att slippa höra män springa bakom sig och för att ha bättre uppsyn.

Alla var besatta av att kolla efter små fötter då det var ett av Hagamannens signalement. Männen gick över på andra sidan gatan när de mötte en kvinna på kvällarna för att synliggöra att de inte var farliga.

Killar gick ut i gäng i så kallade ”medborgargarden” för att ”hitta och döda Hagamannen”. En av de män som kallat mig för ”hårig hora” och fimpat mig i munnen under en fjällresa var en dag på framsidan av lokaltidningen och berättade att det startats ett gäng som var ute på kvällarna för att hitta Hagamannen och slå ner honom. De goda männen mot de onda. Det kändes såklart väldigt märkligt och var ett enkelt sätt för män att distansera sig så mycket som möjligt från våldtäktsmannen.

Samtidigt lärde jag känna nya kompisar i Umeå och upplevde för första gången riktigt djupa samtal. Det är i dag tydligt för mig att många av oss hade varit utsatta för våldtäkter av partners, vuxna i vår omgivning, killar på fester. Men det var svårt för oss att identifiera att det också kunde vara en våldtäkt när referensramen för en våldtäktsman var Hagamannen. Det var ju inte en okänd man som hoppat på oss i en skogsdunge på Haga och brutalt slagit ner oss för att våldta oss.

Under exakt samma tid som Hagamannen var i ropet hade jag en vuxen förebild i min närhet från ett av mina idrottssammanhang som hämtade mig från fester och som jag kunde sova över hos för att undvika just Hagamannen. Många år senare har jag förstått att han blev min Hagaman, min förrövare. Jag vet att många följde med killar hem från krogen för att slippa gå hem själva. Och jag kan inte låta bli att undra hur många gränser som överträtts just för att försöka undvika ”den riktiga våldtäktsmannen.” Jag undrar hur det påverkat Umeåbors bild av vad en riktig våldtäktsman är.

Lindgren hade fem års uppehåll och skräcken hade precis börjat lägga sig då han 2005 slog till igen. Ett brutalt överfall och våldtäkt på en 51-årig kvinna vid Tegsbron. Jag hade då flyttat in till Umeå, bodde 200 meter från brottsplatsen och hade passerat där strax innan överfallet ägde rum. Detta fall var grovt. Han bet av henne örat och försökte dränka henne i Umeälven. Hon klarade sig med livet i behåll, men Umeå var åter en stad i skräck.

Jag blev skeptisk mot alla jag hade runt mig. Grannar, kollegor, vänner och bekanta. Alla män med små fötter, vilket var ett av de få tydliga igenkänningsfaktorer som fanns, som skulle kunna platsa signalementet blev i mina ögon Hagamannen. Jag började anmäla folk. Det uppstod i det närmaste en DNA-jakt. 3000 män förhördes, 1500 personers dörrar knackades på, 777 män topsades i utredningen där 14 000 namn fanns med.

Det är svårt att förklara för omgivningen hur detta påverkat människor. Innan jag började skriva denna text lade jag ut en förfrågan på min Facebook-sida om hur Umeåborna påverkats av detta, och svaren handlade om allt ifrån hur kvinnor rört sig i det offentliga rummet till hur Umeå sedan dess arbetat med trygg stadsplanering. Läs gärna den tråden här!

I juli 2006 dömdes Niklas Lindgren till 14 års fängelse för mordförsök, grov våldtäkt, våldtäkt och försök till våldtäkt i ett av de mest uppmärksammade kriminalfallen i modern tid.

Polisen utmålade Hagamannen som en enstöring i skogen som inte jobbar med andra. Detta hindrade självklart hans kollegor från att tänka tanken på att det kunde vara Niklas. Trots att våldtäkterna skedde de kvällar som deras personalfester ägde rum, trots att Niklas hade extremt små fötter, trots att han fick synliga skador i ansiktet och trots att han liknade fantombilden.

Det är alltid lätt att tro att våldtäktsmannen är en enstöring, en kuf i skogen, ett monster som en inte kan ha varit i samma rum som. Men så ser inte verkligheten ut och där måste polisen och media ta sitt ansvar.

Det tydligaste exemplet på detta var år 2000 när polisen fick in ett tips från en kvinna om att en pappa till ett nyfött barn på Norrlands universitetssjukhus var lik personen på fantombilden. Detta tips avfärdades enligt kvinnan då polismannen som tog emot tipset inte ansåg att det var sannolikt att pappan till ett nyfött barn skulle kunna vara Hagamannen. Men det var just så det var, och Niklas lyckades komma undan på grund av polisens syn på vad en riktig våldtäktsman är.

I en radiodokumentär om Hagamannen säger en kvinna vid namn Anna att ”det värsta var väl att det var en vanlig kille. Det var inte den där skurken som man hade hoppats på. Att de inte var någon kuf som satt och tryckte i ett studentrum, som satt och pluggade satanism, utan en vanlig man i en by utanför Umeå med en fru och två barn. Då blev alla presumtiva våldtäktsmän i och med att han var en vanlig kille med jobb.”

Vi måste vidga samhällets bild av vad en riktig våldtäktsman är. Den vanliga våldtäktsmannen finns i din vardag. Det var min tränare, våra kompisar och killarna på helgernas fest - och så är det än i dag. De flesta våldtäkterna sker inomhus av någon i offrets närhet. Hagamannen är inte den vanliga våldtäktsmannen.

Och låt mig slippa se ännu en karta av typen ”Här sker de flesta våldtäkterna”, där utomhusvåldtäkter visas på en karta. Jag vill inte se en till rubrik om att en av anledningarna som ligger bakom ökade våldtäkter på sommaren beror på ”att kvinnor klär sig mer lättklätt”. Sätt fokus på hela fältet av sexuellt våld och flytta fokus från offer till förövare.

Alla kan vara en förövare. Våra pappor, partners, barn, kollegor och våra idoler. Det finns ingen mall.

Ida Östensson,
Grundare Crossing Boarders och Fatta.nu

--

Det här är den andra delen av tre i vår fördjupning om Hagamannen.

Del 1: "Det är sjukt att Hagamannen släpps fri i sommar när han bedöms som farlig"

Del 2: "Hagamannen försatte mig och en hel stad i skräck"

Del 3: "Det kan aldrig vara vårt ansvar att skydda oss mot sexuellt våld" (publiceras onsdagen den 20 maj)

Har någon gått över din gräns sexuellt?