"Det är ni vuxna som sexualiserar dockorna – inte barnen"

Docka. En avbild av en människa i form av en leksaksfigur.

Jag vill erbjuda mina barn dockor som speglar oss vuxna människor så som vi faktiskt ser ut. Hur kan en människokropp i leksaksform provocera så mycket?

Pedofili, tyckte någon. För att jag skapar dockor som ser ut som riktiga små människor med alla sina kroppsdelar och valet att behålla eller trimma sitt hår på kroppen – precis som vi.

”Jag vill inte att mitt barn ska leka med ett kön!”, säger en och annan.

Jag kommer inte tvinga dig att köpa en enda docka. Men jag undrar om du är medveten om att det är du som sexualiserar könet? Är du rädd att barnet ska tro att det är fritt fram att leka med alla vuxna kön? Oroa dig inte. Mina ungar får inte peta mig i ögonen. De glansiga, färgglada, inbjudande ögonen som alla småbarn vill undersöka.

Jag är vuxen. Jag har integritet och självbevarelsedrift. Jag kan sätta den gränsen runt mig själv att jag inte vill ha små fingrar i ögonen! Det finns knappast någon förälder som har missat hur överlyckliga deras barn blir så fort de fått syn på en blunddocka som typ Skrollan. Och vad ställer de in sig på först? Jo, ögonen! Åh så spännande att äntligen få undersöka dem! Utan värderingar! Bara nyfikenhet! För ett barn är det en kroppsdel. Något helt naturligt. Precis som ett kön. Förväxla inte det med dina föreställningar.

Och dessa kommentarer om att mina dockor skulle vara fula, igen vuxna värderingar. Och är detta värderingar som vi vill föra vidare till våra barn? Att bara vissa typer av kroppar får synas?

Redan så tidigt som direkt efter födseln är barn totalt beroende av spegling för sin utveckling och till och med överlevnad. Det är vad anknytningen i mångt och mycket går ut på. Barnet visar missnöje och du speglar, nästan helt omedvetet, genom att skrynkla ihop ditt eget ansikte i samma missnöje, för att sedan sätta ord på vad som händer, "Ja, du blev ledsen nu”. Det är så vi lär oss vilka vi är och vad vi känner. Känslor får ord!

Barn fortsätter på detta sätt att spegla sig i sin omgivning bland annat genom leksaker och media i stort.

Men vad händer när speglingen mer och mer byts ut mot samhällets påtvingade normer? När det som ska spegla dig plötsligt är snäva ideal och stereotypa könsroller som fastnat i en statisk form?

Hur tröstar en någon som alltid har ett påklistrat leende? Hur skall min docka kunna vara en våghalsig hjälte när hon inte ens kan stå utan klackar? Och hur skall min actionfigur med överdimensionerade muskler och allvarligt hårda ansiktsuttryck kunna kommunicera värme och omvårdnad?

Jag vill känna igen mig i min omgivning! Men dessa dockor är snipplösa. Snopplösa. Könlösa.

Och hur kan könsneutral förresten vara mer uppretande än könLÖS?

Julia Taube,
myIDolls