"Jag är så otroligt less på allt detta hat mot oss överviktiga"
Paula Dahlberg skriver att vi måste sluta särbehandla och hetsa överviktiga.
Paula Dahlberg är 28 år, förälder till två barn, feministisk debattör och bloggar på vardagsrasismen.nu
Följ hen på Twitter: @vardagsrasismen
Sommar och sol, semester och lata dagar vid stranden. Lättklädd i värmen med en glass i handen. Vin och god mat med vänner om kvällarna. Detta är nog något många drömmer om när de tänker på sommaren och något många också upplever. För oss med några eller många kilo extra kan dock sommaren få en helt annan innebörd.
I stället för lättklätt blir det täckande kläder för vem vill se vårt fett? I stället för att njuta av glass och god mat blir allt detta förknippat med ångest och dåligt samvete. En krypande känsla som ofta visar sig vara blickar från människor runt om. Människor som undrar om jag som är så fet vekligen borde unna mig en glass, om det så är den enda glassen på hela sommaren. Den goda maten serveras ofta med nån liten kommentar om att: "Ja, så här i sommartider är det ju enkelt att äta nyttigt, sallader och grillad mat kan ju de flesta äta av", följt med en menande blick mot den putande magen.
I tidningarna har det varit uppslag efter uppslag sedan nyår om hur vi läsare kan tappa si och så många kilon med nya superdieten, matplan medföljer, allt för att bli smal och fin till sommaren. Nu går de in i andra andningen och handlar om de där superknepen som gör att vi kan rasa flera kilo på bara någon vecka, än är det inte för sent med en bikinifin kropp! Vi läser, vi ser människors blickar, hör deras ord, tar emot deras "välmenta" råd, och vi skäms. Skäms över att inte få den där kroppen som vi tydligen måste ha. Skäms över att vi inte klarar av att späka oss själva för att gå ner i vikt. Skäms, hatar våra kroppar, och mår dåligt.
Eller så mår vi inte dåligt alls. Klär oss som vi vill, ser ut som vi vill, äter allt vi vill. Det är också fel. Snabbt ska omgivningen påtala att ja, det är ju bra att vi trivs med oss själva och så, men vi skulle ju må ännu bättre om vi gick ner i vikt. Visst är vi fina trots allt... men några kilo ner skulle göra susen. Ja, om vi nu inte rakt av anklagas för att promota ohälsosamma, sjuka ideal genom att inte gömma oss eller skämmas för vår kropp, hur kan vi tro att det är okej att vara tjock?
På sommaren blir allt detta extra påtagligt, just för att sommaren är en tid då samhället hypar att vi ska visa upp våra kroppar. Det vill säga så länge den är lagom solbränd, med platt mage, fasta bröst och en tight rumpa. Annars bör vi mest hålla oss gömda, eller i alla fall visa att vi skäms över att inte ha sett till att ha en smal fin kropp att visa upp.
Fetthatet är en av de strukturer som slår hårt mot både kvinnor och män. Vi som är överviktiga diskrimineras inom vården, på arbetsmarknaden, i rättsväsendet, skolan och i offentliga rum. Vi ses som korkade, vidriga, lata och ohälsosamma oavsett om det är sant eller ej. När vi försöker lyfta denna strukturella diskriminering får vi inget gehör. I stället möts vi av rynkade näsor och en suck. "Jaha, om det nu är så jobbigt, varför inte bara gå ner i vikt då?"
Vi anses helt enkelt få skylla oss själva. När vi med fakta och underbyggda argument visar varför det faktiskt är fel att säga att övervikt automatiskt är ohälsosamt slår det riktigt slint i huvudet på många. "Vi måste får tala om hälsa!" Ritkigt vrålas det, som om någon sagt annat? Faktum är dock att övervikt inte alls är samma sak som ohälsa, smal är inte samma sak som hälsosam. Det är mer komplext än så och är det något som leder till massiv ohälsa är det detta eviga skammande och denna hetsjakt på överviktiga.
För fetthatet som råder skapar en rädsla att bli överviktig. En rädsla som ger oss Anorexi, Bulemi och andra självskadebeteenden. När framförallt unga flickors värsta mardröm blir att väga ett endaste gram för mycket, när deras rädsla blir så stor att de hellre svälter sig till döds än ses som feta och vidriga, borde vi då inte kunna erkänna att vi har ett problem här? Ett problem som rör hela samhället, inte bara de som är överviktiga?
Fetthatet påverkar oss alla negativt och det handlar inte om hälsa. För hälsa är inte att hetsa människor till självskadebeteenden för att hålla sig smala. Hälsa är inte att skita i ätstörningar eller psykisk sjukdom bara det går att få en person ner i vikt. Hälsa är inte att fullkomligen mobba ut alla med "fel" vikt för att tvinga dem att gå ner till den vikt samhället tycker vi ska ha, för att tala om att hälsa inte är att basera sin bedömning på framslumpade siffror om vad som är den bästa vikten. Ja, jag talar om BMI.
Jag har fått nog nu. Jag är så less på denna hetsjakt på oss överviktiga. Det räcker helt enkelt. Vi vet redan allt ni vill säga oss om hur vi bör leva, vi vet att vi inte väger vad ni tycker vi borde väga, vi vet att vi inte passar in. Det finns absolut inget ni kan säga oss som vi inte redan hört, jag lovar. Jag tänker inte lyssna på skiten mer, däremot tänker jag tjata och tjata och sen tjata lite till om hur fetthatet faktiskt ser ut och vilka konsekvenser det får. Tjata tills alla fattat att ingen, absolut ingen, kommer må bättre och bli gladare av den retorik som just nu råder i diskussionen om övervikt.
Jag vet att kommentarerna till denna text kommer fyllas av personer som tycker jag ska sluta klaga, lyfta på min feta röv och börja träna, äta mindre, gå ner i vikt. "Kalori in och kalori ut, det är allt som gäller!" Jag har egentligen bara en önskan med denna text, och det är att innan du skriver din kommentar om att jag borde ta tag i mig själv och börja banta, fråga dig själv om du verkligen vill vara en del i det samhälle som gör att människor dör i jakten på den normativa kroppen, för den som dör kan vara någon du håller kär. Är det värt det?
Paula Dahlberg,
Feministisk debattör och bloggare
