"Det äcklar mig att Sverige bränner våra pengar på Eurovision"
Anton Svedberg skriver att vi borde arrangera Eurovision song contest kostnadsfritt med hjälp av volontärer.
Vår tids hjältar?
Ja, så sjunger Måns Zelmerlöw i dängan som tar Eurovision song contest tillbaka till Sverige för andra gången på kort tid. Den 14 maj 2016 kommer Globen att fyllas till bredden av flaggor och konfetti. Många är de som lyriskt skanderar ut sin oreserverade lycka på Facebook. Jag är inte en av dem. Tvärtom översköljs jag av en olustig förnimmelse bara jag tänker på det hela.
Missförstå mig rätt, festivalen är en magnifik show som år efter år lyfter fram nya stjärnskott och presenterar dem för en internationell publik. Det går inte att blunda för faktumet att tävlingen sprider glädje. Vad det däremot gärna blundas för är faktumet att enorma, ENORMA, summor läggs ner på tävlingen. Det är pengar som kunde gå till bra mer nödvändiga saker än en fet scen, stora ledskärmar och pyroteknik i mängder som får en avskedsturné med Kiss att framstå som ett småfuktigt tomtebloss.
Inför Sveriges värdskap 2013 skrev Svenska dagbladet om kostnader på 125 miljoner. Det är små summor i sammanhanget, jämfört med vad exempelvis Azerbaijan och Ryssland lade ut på tävlingen föregående år. Vad kostnaderna hamnar på 2016 kan en bara spekulera i. Men låt oss ha 125 miljoner som språngbräda. En kan räkna upp oändligt med exempel på vad så mycket pengar skulle kunna göra för välfärden.
Det har jag inte för avsikt att göra. Men, politiker gnäller över situationen med migranter, tunnelbanan kostar 800 kronor i månaden, tågen går aldrig i tid och det saknas lägenheter för de utan kapital. Allt detta samtidigt som det jublas över att få bränna 125 miljoner på ett sång- och dansjippo. Det är enligt mig rent utsagt motbjudande.
Påhejarna av tävlingen hävdar högljutt att vi får igen en massa pengar på turism och att det är bra PR för Stockholm och Sverige. Må så vara, men att turister köper vikingahjälmar och små snökuleglobar i Gamla stan kommer knappast gynna välfärden för de som verkligen behöver hjälp. Pengar tas från de behövande, och ges till dem som funnit en lyckad nisch i kapitalismens snårskog. Det känns igen från samhället i stort, och det gör mig ledsen och förbannad.
Jag vill påstå att vi nu har ett gyllene läge att lägga lite substans i Måns Zelmerlöws inte helt anspråkslösa refräng. Vi lägger ner festivalen, eventuellt håller den på nollbudget/volontärbasis ute på Årstafältet. Så länge vi blundar för de väldigt brådskande problem som faktiskt finns i vår stad, vårt land och vår värld, är det alldeles för tidigt att börja sjunga om hjältar. Om vi skulle avsäga oss tävlingen, låta den vila ett år och gå i bräschen för det vettiga? Då skulle jag med full hals sjunga med i "Heroes" nästa gång jag hör den på radio.
Anton Svedberg
