"Vi måste höja rösterna för kvinnorna som inte längre andas"
Anna Nilsson skriver att vi måste stoppa det globala våldet mot kvinnor.
Anna Nilsson är psykologistudent och feminist.
En vän berättade för mig om journalisten, utrikeskorrespondenten och författaren Therese Christianssons sommarprat i Sveriges Radio som sändes den 25 juni i år. I hennes berättelse lyfter hon en makaber tortyrkammare som kallas för "Kvinnofabriken". I denna så kallade fabrik hålls kvinnor inlåsta och fjättrade vid sängar, där de sedan blir systematiskt våldtagna. Detta för att göra dem gravida med barn som sedan säljs vidare som sexslavar.
Det går tydligen också att specificera sina önskemål som köpare. Vill du ha moderkakan kvar när du köper din unge? Javisst, inga problem! Detta som ett bevis på att barnet är helt färskt. Jag finner inga ord för denna företeelse, denna skymf mot mänskliga rättigheter. Det får mig att tänka på skärselden. Om jag hade varit troende kristen hade jag kanske varit orolig för att hamna där efter detta jordliv och jag tror då att min skärseld skulle yttra sig som något i stil med Kvinnofabriken. Vi behöver inte dö för att hamna i skärselden, den brinner för fullt medan vi ännu andas.
Varje år dör, misshandlas och våldtas kvinnor världen över – just för att de är kvinnor. I varje samhälle där en patriarkal makt styr förekommer det här och trots att våldet yttrar sig på olika sätt finns denna gemensamma nämnare som en dyster skuggfigur som breder ut sina sorgevingar över städer, byar och hem. Från Mexiko, till Kongo, till Pakistan, till Sverige. Det går inte att undkomma den svarta sorgen, den är global.
I somras var jag på en lysande utställning som tog upp just det globala våld som gör avstamp i olika världsdelar, i olika länder. Bakom utställningen står projektet "Cause of death: Woman". Det är en fantastisk utställning där kvinnor från tio länder har följts under två år. Kvinnornas historier är gripande. Många av historierna handlar också om de kvinnor som inte längre har någon röst, de kvinnor som ligger under jord för att de föddes med vaginor.
Jag vet egentligen inte varför jag känner ett sådant brinnande behov av att skriva ner mina tankar kring ett så fasligt och jobbigt ämne som detta, kanske är det för att det är just fasligt och jobbigt. För att det borrar in sina klor i mig varje dag, får mig att rysa till och kväljas och för att det skrämmer livet ur mig. Rädslan över att vara kvinna i en mansdominerad värld paralyserar och det världskrig som pågått i generationer från ett kön mot ett annat genomsyrar mitt väsen.
Jag har bara min egen subjektiva upplevelse kring att vara kvinna i Sverige, kring de normer som finns här och kring de rädslor som kommer med den lott jag dragit ur genpoolen. Jag vet hur det känns att bli diskriminerad på grund av könstillhörighet, att bli tystad och trakasserad, utnyttjad och vettskrämd. Jag vet inte hur det känns att få ansiktet sönderfrätt av syra, att bli stympad eller att bli bortgift med en dubbelt så gammal man. Jag vet heller inte hur det är att leva i ett fattigt samhälle utan resurser att försörja sig själv och jag vet inte hur det är att växa upp i en kultur där jag inte får ta del av sexualundervisning.
Därför är det så viktigt att ta del av det som pågår, att insupa det som andra människor varit med om och försöka förhindra att det sker igen, trots att det skrämmer. Vi måste lyssna på våra medmänniskor och framförallt på kvinnors upplevelser kring sina liv och sluta förneka könsmaktsstrukturer. Vi måste försöka förstå oss på varandra och ta dessa liv på allvar.
Det är på allvar. Det är på riktigt och det händer nu. Therese Christiansson har sin historia. Kvinnorna i projektet "Cause of death: Woman" har definitivt sina. Låt dem äga sina historier och sprid deras ord. Hjälp till att göra skillnad, om det så bara är en delning på Facebook. Annars är du ingen människa, du är bara en liten lort, som Jonathan i Bröderna Lejonhjärta skulle ha uttryckt det.
