Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Jag har ADHD – jag är inte dum i huvudet"

- 07/08/2015, 08:15 -
​Elsa Ardevall tycker att fler ska lära sig om ADHD.
1 av 3

​Elsa Ardevall tycker att fler ska lära sig om ADHD.

Privat / TT

ADHD gör vardagen svår får många menar hon.
2 av 3

ADHD gör vardagen svår får många menar hon.

JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX

​Elsa Ardevall.
3 av 3

​Elsa Ardevall.

Privat

Elsa Ardevall skriver att fler måste förstå hindren de med ADHD handskas med.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

"Hen kan ju inte sitta still, jäkla ADHD-barn!"

"Sluta låta så där, folk kommer tro att du har typ ADHD!"

"Hon slutar ju inte prata, har hon typ ADHD eller nåt?"

"Kolla grimaserna, han är ju knäpp! Finns det inga mediciner mot ADHD?"

Några av de kommentarerna har jag själv hört, några har jag fått veta att andra hört. Fördomarna är enorma. ADHD är något barn har. Om någon inte kan sitta still har denne ADHD. Om någon pratar för högt är orsaken ADHD. Barn som inte har koll på sina saker har ADHD. Barn som har svårt för vissa ämnen i skolan har ADHD. ADHD är ju typ samma sak som att vara dum i huvudet eller åtminstone ha lägre IQ-snitt än resten av befolkningen. Eller?

Först och främst, vad innebär diagnosen egentligen? En kan ju börja med att klura ut vad kombinationen av bokstäver står för. Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska, uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning. Sjukvårdsupplysningen 1177 listar svårigheterna så här:

Uppmärksamhetsproblem: Att man har svårt att koncentrera sig eller att vara uppmärksam på något. Att komma igång med saker kan vara jobbigt, eller så tröttnar man fort på något man påbörjat.

Överaktivitet: Att man har svårt att vara "lagom" aktiv. Det är vanligt att man är väldigt aktiv, har svårt att sitta still eller känner sig rastlös. Ibland kan man känna sig helt slut och inte vilja röra sig alls.

Impulsivitet: Att man är väldigt impulsiv, alltså att man gör saker direkt, utan att tänka efter. Man kan också ha svårt att styra över hur man reagerar i olika situationer.

Man kan också ha: svårt i samspel med andra personer, lätt att glömma eller tappa bort saker, många tankar på en gång, som att de trängs i huvudet, svårt att ta instruktioner, svårt att skriva eller läsa, svårt att passa tider och att planera sin tid, sömnproblem, låg självkänsla, ångest oro eller nedstämdhet.

Saken är den att alla punkter inte stämmer in på alla som fått diagnos, och att två personer som har en punkt gemensam kan uppleva den på olika sätt. Det handlar inte bara om aktiviteten i hjärnan, utan om vilka krav som personen har på sig, hur omgivningen reagerar på punkten och om hur mycket hjälp personen får. Omgivningen spelar alltså stor roll för den egna individen.

Så här är det för mig:

Jag har svårt att fokusera på saker jag tycker är tråkiga. Jag har svårt att komma igång med uppgifter eftersom det ger mig enorm prestationsångest och jag är livrädd för att misslyckas. I diagnosen ligger i mitt fall enormt mycket ångest.

"Många tankar på en gång, som att de trängs i huvudet." Det är jämt krig här inne, och när det blir överfullt hjälper impulsiviteten till att skjutsa ut det. Därför kan ogenomtänkta saker komma ur min mun, typ hur coolt det skulle vara om man skickade ut sopbergen som förstör världen ut i rymden så får de kretsa där uppe ostört. Kanske inte sådär supersmart idé om man tänker efter... Jag har svårt att varva ner på grund av alla tankar. Och på grund av att jag hör alla ljud omkring mig. Lastbilen som kör på gatan utanför, vattnet som rinner i kranen på nedervåningen, konversationen som hålls i programmet min syster ser på, mina egna tankar, mina andetag, surret av fläkten, klirret av glasen, skrattet, grannens gräsklippare och min ångest. Allt på en gång, hela tiden. Det är faktiskt ganska irriterande, om jag ska vara ärlig. Fast jag kan inte göra något åt det.

"Sömnproblem, ångest oro eller nedstämdhet. Låg självkänsla." Yes, det tror jag inte jag behöver förklara?

Överaktivitetspunkten innebär för mig att jag hamnar i "flow" eller "speed" där jag kan ta på mig väldigt mycket uppgifter i ett arbete i skolan eller hemma (typ att jag ska klippa hela jävla gräsmattan med halsont och efter det gå en långpromenad trots att det faktiskt regnar", eller att jag lovar att skriva en sjutton sidor lång uppsats om något jag inte har någon som helst förkunskap om tills imorgon. Sedan kommer dippen.

Fan jävla helvete vad jag inte orkar! Jag pallar inte ens gå upp ur sängen. Varför lovade jag att skriva så himla mycket om något jag inte ens behöver göra? Varför varför, varför ska jag ut i regnet? Jag orkar ju inte.

Mitt i mitt arbete att rengöra stolparna på altanen i Sundbyholm som jag tidigare glatt gjort tar det stopp. Jag orkar inte ens röra lillfingret. Det svåraste är att skiftningarna ofta kommer plötsligt och utan förvarning. Det blir antagligen jobbigt för omgivningen, men jag har lärt mig alltmer att balansera och känna igen när det blir för mycket. Fast fortfarande är det skitsvårt. Det är ungefär såhär; det går bra, bra, bra, jag är kanske rätt bra ändå, jag orkar nog detta och kanske lite till... Pang! Stopp.

Impulsivitet för mig innebär att jag har svårt att hitta kontroll i stressiga eller allmänt känslouppvarvade situationer. Om jag gör något impulsivt kommer skammen direkt efteråt, slår mig rätt i ansiktet. Ångest och skam, för att jag är för mycket. Jag vill att du ska veta att när du inser att jag blir "för mycket" så har jag redan förstått det själv, och jag har trehundra kilo skam och rädsla på mina axlar. Jag skäms för att det gått steget för långt, och jag är livrädd att du ska se mig som dålig, värdelös eller dum i huvudet. Fast om jag nu är dum i huvudet så beror det inte på min ADHD-diagnos.

Det står ingenting om IQ i punkterna som ADHD inkluderar. Ingenting om att man har nedsatt intelligens. Faktum är att jag samtidigt som jag fick diagnosen som sextonåring fick reda på att jag är överbegåvad inom språk, alltså att jag aldrig behövt anstränga mig för att lära mig skriva eller läsa. Jag skrev min första "bok" som sjuåring. Den handlade om ensamma pingviner, väldigt sött och sådär. Jag har många gånger fått en konversation berättad för mig, som jag hade som liten med min ena fadder. Jag vet inte hur gammal jag var, men i barnvagn satt jag iallafall så jag var inte i skolåldern än.

"Titta, vilka stora ljus!", säger min fadder samtidigt som hon pekar på marschallerna på marken.

"Det heter marschall!" säger jag bestämt. Förvåningen var stor där och då, och även hos mig varje gång jag fått historien återberättad för mig. Hur visste jag det? Hur kunde det komma sig att jag klockrent uttalade ametist och ecklesiastikminister när jag inte kunde säga två, utan sa trå? Inte beror det på att jag skulle ha lågt IQ i alla fall.

Trots att jag har fått ADHD-diagnos är jag överbegåvad vad gäller verbal förmåga, hur hänger det ihop? Det funkar helt enkelt för att ADHD inte har något som helst med intelligens att göra.

Om man har ADHD har man inte nedsatt intelligens. Om man har nedsatt intelligens beror det inte på ADHD.

Läs gärna påståendena jag skrivit i början av texten en gång till. Känner du fortfarande att de stämmer? Om du har känslan av att de är felaktiga, så har jag nog lyckats rätt bra med att berätta vad ADHD egentligen innebär och hur sneda fördomarna är.

Jag har ADHD, men jag är inte dum i huvudet. Tack för mig!

Elsa Ardevall