"Rabiatfeminister hör inte hemma i kampen"

Ja, jag anser att feminism behövs, men inte en överklassfeminism, utan en som grundas på den vanliga medborgarens behov för att skapa en jämställdhet mellan olika människor. Men problemet är inte feminismen i sig i den onyanserade feministiska debatten som nu finns, det är ingen debatt överhuvudtaget. Feminister som anklagas för att vara vänsterfeminister hoppar på män som känner sig kränkta, som vill ha jämställdhet men inte tvingas på en människosyn, som innebär att den vanliga medborgaren kan inte ta ansvar för sig själv. Jämställdister är så farliga för att de inte vill kalla sig feminister.

Men vad är egentligen orsaken till all denna smutskastning till höger och vänster?

Kan det vara för att personer som Zara Larsson och Lady Dahmer, som heter något helt annat privat, kommer med olyckliga provokationer som anklagar alla vita män. Förlåt, alla vita cismän, transmän var ju accepterade. Visst, det var lite sarkasm från min sida, men det är så tonen är. Men det gäller även åt andra hållet om "feminazister", men visst är det olyckligt att alla parter i den så kallade debatten har målat in sig i varsitt hörn.

Jag känner inte en människa som inte vill ha jämställdhet mellan könen. Det som behövs är att man vågar möta varandra halvvägs i debatten, lyssna på varandras oro är viktigt, inte enbart provocera. Ja, en provokation fyller en funktion i början för att väcka debatt, men det gäller att veta när man ska börja argumentera i sak utan provokation.

Behövs feminismen i dagens samhälle?

Ja, jag ser ett behov av den, men det gäller att se andra delar av världen, det finns olika kulturyttringar att ta hänsyn till i en feministisk debatt. Nej, jag ser mig inte som en företrädare för feminismen, utan som en person som intresserar mig i feminism, i jämställdhet. Fast när jag pratar om jämställdhet så pratar jag inte enbart om den som finns eller borde finnas mellan könen.

Men allt detta hat som uttrycks från olika parter gör bara så att debattörerna stänger in sig i varsitt hörn. Men detta gäller även i andra frågor som är väldigt emotionella, folk ser gärna saker i svart eller vitt, medan jag med andra ser olika gråa nyanser. Jag vill så gärna tro att folk kan mötas trots att de har olika åsikter. När Gudrun Schymans alkoholism dras upp i en debatt så tar jag inte meningsmotståndarnas argument på allvar längre i alla fall.

Hon har min respekt, även om jag bara delvis håller med henne. Fi har sin roll i den svenska politiken, det har ju väljarna visat, men ideologiskt så står jag långt bort från deras politiska agenda, vilket inte innebär att jag inte kan debattera lugnt och sakligt med en som representerar Feministiskt Initiativ. Jag föredrar att framföra mina argument och lyssna på meningsmotståndarens argument. Oftast finns det punkter där man håller med varandra i de flesta fallen. Fast ärligt talat så tror jag inte FI:s medlemmar alltid är överens, det är orimligt.

Ska vi komma någonstans i den feministiska debatten, gäller även andra områden med, så får vi lov att öppna dörrarna som skiljer oss åt i den hätska debatten, läs avsaknad av debatt. Vi kan tillåta en viss personlig erfarenhet komma fram i en debatt, men annars gäller det att veta att meningsmotståndare kan lätt utnyttja ens svagheter.

Förolämpningar, hot, förföljelser och mobbing hör inte hemma i en debatt, tyvärr finns det folk som inte klarar av att bemöta argumenten sakligt och sänker sig till detta vidriga beteende. Det som dessa hot gör är att jag dras mer till feminismen än om det hade varit en saklig debatt med en sansad ton, men det finns olika grenar av feminism.

Jag är nyfiken av mig och vill ju veta vad som är så hemskt med feminismen, det är bara vissa rabiatfeminister som jag har svårt för i verkligheten, men annars är jag beredd på att bemöta argumenten som presenteras. Detta borde vara ett normalt beteende i dagens debattklimat, men tyvärr är alltför många känslostyrda.

Maria Thunholm,
Före detta styrelseledamot Homosossarna nuvarande HBT-sossarna