"S och MP tar bort avdraget på gåvor, när flyktingar behöver det som mest"

Just nu ser vi ett stort och växande engagemang för människor som flyr undan krig, förtryck och förföljelse. Många vill hjälpa i den svåra situation som världen befinner sig i. Det är oerhört glädjande! Enskildas och civilsamhällets engagemang kompletterar det som det offentliga Sverige och EU-länderna nu måste göra, och behöver därför uppmuntras och stärkas.

Av regeringens alla skattehöjningar i den kommande budgeten framstår därför skattehöjningen på gåvor till hjälporganisationer som den allra märkligaste. I en tid där allt engagemang behövs, då försvårar regeringen enskildas givande till människor i nöd genom att ta bort den relativt lilla möjligheten till skattereduktionen på gåvor som alliansregeringen införde.

Reformen har varit – och är - en succé. Många hundra miljoner extra har kommit fattiga, flyende och förföljda till del via hjälporganisationer, tack vare reformen. Fler utsatta också i Sverige har kunnat få en bättre tillvaro än vad som annars varit fallet. Hjälporganisationerna har sett en kraftig ökning av gåvorna sedan reformen infördes och de är tydliga med att gåvoskatteavdraget är den största orsaken.

Ända sedan regeringens budget föll förra året har hjälporganisationer vädjat till regeringen att tänka om. Frivilligorganisationernas insamlingsråd driver en namninsamling för att behålla gåvoskatteavdraget. I riksdagens debatter har jag och många med mig uppmanat regeringen att tänka om. Men regeringen vägrar backa.

I regeringens, i övrigt obefintliga, konsekvensanalys av att höja skatten på gåvor till hjälporganisationer så konstateras att ett avskaffande av reformen kan komma att minska givandet. Minska givandet. Till organisationer som Rädda barnen, Röda Korset och UNICEF.

En del raljerar över reformen och säger att man inte ska behöva avdrag för att ge. Miljöpartiet i riksdagen har kallat dem som ger och får skattereduktion för ”skatteplanerare”. Det är idag 760.000 personer.

Men förutom det märkliga att raljera över en reform som givit hundratals miljoner till hjälpbehövande så ger det en helt felaktig bild av människors beteende. Det som har hänt är att fler ger och att fler ger mer. Många givare har ökat gåvobeloppet som en direkt följd av den uppmuntran som reformen är. Resultatet är alltså inte att människor räknar på vad de kan få för skattereduktion på sitt befintliga givande, utan att människor ökar sitt givande – ofta med mer än vad man får tillbaka på deklarationen.

Men regeringens har sina ideologiska skygglappar på: i regeringens argumentation framgår att man hellre värnar Skatteverket från ”verksamhetsfrämmande uppgifter” än man lyssnar på de ideella organisationerna. Omsorgen om själva skattesystemet går också före: ”understödjande av ideell verksamhet är inte en uppgift för skattesystemet som sådant”, skriver regeringen. Att få skattereduktion för gåvor till arbetet bland flyende och utsatta anses också vara ett brott mot inkomstskattelagens ”förbud mot avdrag för personliga levnadskostnader”. Samtidigt accepterar regeringen skattereduktion för badrumsrenovering.

Men i grunden handlar det om att regeringen inte tycks tilltro enskilda och inte ekonomiskt vill understödja enskildas engagemang: ”Prioritering av stöd med skattemedel till ideell verksamhet ska avgöras av demokratiskt valda organ och deras representanter.” Regeringen är till och med orolig för att ett stöd till gåvor till hjälporganisationer ”ökar den ideella sektorns verksamheters beroende av enskilda personers förmåga och vilja att bidra”. Det är faktiskt häpnadsväckande. För den ideella sektorn bygger på frivilligt engagemang, och det gör den så värdefull.

Sverige ska göra vad vi kan i den situation som nu råder. Det är vår moraliska skyldighet. I det arbetet behövs alla. Att då avskaffa den lilla uppmuntran som gåvoskatteavdraget är – trots att frivilligsverige vädjar om motsatsen – är inte bara tondövt utan också skadligt, ja rent av ynkligt.

Vi kristdemokrater drev igenom gåvoskatteavdraget – jag var med i den förhandlingen. Men det är förstås inte därför det är så sorgligt att det avskaffas, utan för att den uppmuntran till givande som reformen inneburit nu byts i dess motsats.

Jakob Forssmed,
Riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson för Kristdemokraterna