"Jag är glad att jag vet att jag ska dö"

- 15/09/2015, 23:02 -
Angelica Håkansson är krönikör på Skaraborgs Läns Tidning.

Angelica Håkansson är krönikör på Skaraborgs Läns Tidning.

Daniel Ström

Angelica Håkansson: "Den värld som tidigare varit begränsad öppnades nu upp och blev ett smörgåsbord".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

En ledig dag för inte så längesedan låg jag på en strand i Halmstad, med näsan i Kristian Gidlunds bok "I kroppen min"; en bok som består av Kristians tankar och känslor under sin sista tid på jorden, målade i de vackraste av ord. En bok som handlar om hans kamp mot cancern.

När jag låg där på handduken och lät blicken svepa över de där orden – ord så vackra och fruktansvärda att varenda stavelse brände i bröstet – hände plötsligt någonting; tiden stannade. Någonting kallt och elektriskt svepte fram innanför revbenen; Hjärtat blev tungt och varje slag sände ifrån sig ilande stötar. Ljuden omkring mig dog bort – barnskratten, bruset från vågorna, vinden. Varenda stimuli sköljdes bort som av en våg.

"Kristian dog. Han blev sjuk och han dog. Han levde när han skrev de här orden – levde och kände, precis som jag – men sedan gick kroppen sönder."

Och så slog allt om. Plötsligt kände jag solens strålar mot huden igen, starkare än någonsin. Kände hur de omslöt mig som en varm filt. Hörde barnens skratt igen, och kände hur ljudvågorna dansade i bröstet. Kände hur tröstande den milda vinden var när den svepte förbi.

Perspektivet med stort p – som jag skrev om i min krönika – var plötsligt hos mig igen; satte sig hos mig på handduken och välte omkull alla sanningar som surrat i mig fram tills dess. Skakade om mig. Det som för några minuter sedan känts stort kändes plötsligt litet. Det som känts litet blev nu stort. Jag fylldes av glödhet tacksamhet över det som fanns omkring mig, och det som fanns inuti.

Den värld som tidigare varit begränsad – skymd och instängd inom ramarna för vardagen och förnuftet – öppnades nu upp och blev ett smörgåsbord. Drömmar som tidigare varit diffusa, matta och naiva – som kommit i skymundan för alla krav och måsten – blev plötsligt så viktiga att det gjorde ont.

Jag vill skriva en bok. Jag vill hjälpa människor Jag vill tända hopp. Jag vill tända eldar. Jag vill älska. Jag vill leva.

Det var som att komma upp till vattenytan och flämtandes fylla lungorna med syre igen. Det kändes som att jag hade varit död, eller åtminstone som att jag gått på autopilot. Att jag hade fastnat i ett virrvarr av vardagssysslor, påhittade prestationskrav, skräddarsydda mål och finklippta drömmar. Varit upphängd i normer och bedömningar. Varit jagad av klockan och hemsökt av tvivlet.

När jag läste Kristians ord ville jag slita mig själv ur den där dvalan. Riva alla ramar. Låta kreativiteten löpa fritt, utan att hämmas av rädslan för bristande produktivitet. Göra sönder alla klockor. Skrika, dansa, sjunga, gråta, skratta. Suga i mig varenda fiber av allt det ljuvliga livet har att ge. Jag ville ur den där dvalan, för den är bara – som Navid säger – påhittad: "Allt är påhittat". Ramarna är byggda av oss, målen också och tvivlet likaså. Vi har hittat på att det ska vara så. Hittat på ramar så tjocka att de skymmer sikten. Som får oss att missa saker.

Och jag vill inte missa saker. För jag kommer också att dö. Och kanske kommer min kropp också gå sönder. Och jag tänker att det kanske är tur att jag vet om detta – att jag påminner mig om det ibland. Det hjälper mig att komma ihåg att leva.

Angelica Håkansson,
Krönikör på Skaraborgs Läns Tidning

Den här texten publicerades ursprungligen i Skaraborgs Läns Tidning. Läs originalet här: http://www.skaraborgslanstidning.se/article/vilken-tur-att-jag-vet-att-jag-ska-do