Det är skitsnack att fotbollsmatcher är för farliga för mina barn
Angela Alshammar: "Jag har stått på läktaren i många år och nu står jag där i klacken med mina barn. De gånger jag känt mig obekväm går att räkna på en hand".
Angela Alshammar är stolt fotbollssupporter och mamma.
Längtan och glädjen är enorm, vi väntar förväntansfullt. Stora mängder supportar, många tillresta långväga. Säsongen känns alldeles för kort och man är som ett barn vid julafton innan premiären. Varje match fylls läktarna av alla typer av människor. Barn, vuxna och gamla, alla för att heja fram laget i hjärtat till vinst. Besvikelsen vid förlust är sorgfylld, men nästa gång står vi där igen men lika stor förväntan och glädje! På läktaren blir man familj och en familj håller ihop.
Men det finns något som solkar bägaren och ger en bitter eftersmak i munnen. Efter varje match startar det. Alla dessa skriverier om bengaleldningar, huliganer som slåss, människor som hämtas med ambulans och barn som gråter. Dessa skriverier har jag lärt mig att ta med en nypa salt, men besviken blir jag oavsett varje gång jag läser det.
Jag har stått på läktaren i många år och nu står jag där i klacken med mina barn. De gånger jag känt mig obekväm går att räkna på en hand. Alltså fem gånger av flera hundra. Jag känner en större rädsla inför att gå hem ensam när det är mörkt eller för att det skulle bli bråk på krogen en fredagskväll. Självklart sticker jag inte under stol att bråk har förekommit och fortfarande förekommer, men den lilla minoritet som beter sig så på läktaren är precis som jag skriver – en minoritet.
Av 30 000 supportrar så kanske ett 50-tal beter sig i närheten av hur ni beskriver det, om ens så många. Nu var vi där vid siffror igen, 50 av 30 000. Detta brukar kallas, att göra en höna av en fjäder. Jag blir ledsen och besviken när jag läser dessa saker. Jag blir ledsen för att ni får andra att tro att fotbollsarenorna är som en krigszon med skadade människor och gråtande barn som springer för sitt liv. Jag blir ledsen när ni dömer ut oss fotbollssupportrar som huliganer som enbart går på fotboll för att supa, slåss och bränna bengaler.
Detta ligger så långt från verkligheten, vår verklighet på läktaren. I den verkligheten så står jag på läktaren med en kaffe i handen, mina tre söner runt mig och min åttamånaders-dotter i bärselen på bröstet. I den ultimata verkligheten så skiner solen och vi vinner matchen. Men oavsett så kommer jag att stå där nästa match igen och även matchen efter det i min verklighet.
Du som skriver alla dessa saker som är så långt från verkligheten. Du får gärna komma och dela min verklighet nästa match. Jag lovar dig att du behöver inte vara rädd. Du kommer bara att se en enorm glädje och ett stort stöd för laget som finns i mitt hjärta!
Men tillsist så ber jag er, dämpa skriverierna. Sluta skrämma upp folk och försök att se verkligheten som den faktiskt är. Försök inte stoppa vårt stöd!
Angela Alshammar,
Fotbollssupporter och mamma
