Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Som barn fick jag lära mig att jag skulle hata min egen kropp

- 01/10/2015, 12:10
Josefiné Josefsson Sjöberg tycker inte att barn ska utsättas för de hårda samhällsidealen.
1 av 3

Josefiné Josefsson Sjöberg tycker inte att barn ska utsättas för de hårda samhällsidealen.

Privat / TT

Inget barn ska må dåligt över hur det ser ut.
2 av 3

Inget barn ska må dåligt över hur det ser ut.

TT

Josefiné Josefsson Sjöberg är 15 år och student.
3 av 3

Josefiné Josefsson Sjöberg är 15 år och student.

Privat

Josefiné Josefsson Sjöberg, 15: "Samhället matar oss med vad som är rätt och fel, men till slut är det våra egna röster som skriker på oss om hur vi ska se ut".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Idealen och normerna i dagens samhälle har vuxit till en enda stor såpbubbla, en bubbla som behöver en ordentligt kraft för att gå sönder. Redan i nioårsåldern började pressen komma, jag avskydde att vara på badet, inte för att vattnet skulle dränka mig, utan skammen för att jag inte såg ut som alla andra.

Det ligger en klädtidning på köksbordet, Top model är igång i vardagsrummet, pyjamasen du fick i tioårspresent passar inte, trots att det stod att den var anpassad för barn i din ålder. Idealen och normerna har länge, sakta men säkert som en våg hällts över oss. Ingen kunde egentligen stoppa det, ingen kunde iaktta hur pressen började växa, ingen kunde någonsin veta hur stort det skulle komma att bli – för så här har det alltid gått till.

Ska man som tioåring verkligen behöva vara orolig över att låren är för stora eller brösten för små? Ska man verkligen behöva skämmas så mycket att man stannar hemma med fejkad influensa varje gång man skulle vägas hos skolsystern? Man ville inte gå dit, höra hennes suckande när hon insåg att man hade gått upp sen i vintras, höra hur hon jämförde med den "normala" linjen på datorskärmens avskyvärda diagram. För vilket avskyvärt ord är det inte? Hur jobbigt har det inte varit att höra? normal?

Somliga skippade lunchen och skämdes sen för att deras revben syntes. Somliga slogs med bandyklubbor på rasten för att de inte ville säga nej och bli retad i efterhand. Somliga ville aldrig att det skulle bli rast för att de skämdes över sina ärvda täckbyxor. Somliga klippte sig precis som alla andra bara för att det hade sagts att flätor var finast på flickor.

Pressen som tioåring var stor, men det var bara början på en mardröm som aldrig verkade ta slut, för snart kom tonåren. Stora bröst blev plötsligt rankat som det snyggaste på en tjejs kropp, och en stor rumpa fick du gärna också ha. Men detta spelade inte någon som helst roll om inte din mage var platt, för det minsta överviktig kunde man ju inte vara?

Men vem är det egentligen som skrikit åt oss hur vi ska vara? Är det killar? Är det tjejer? Föräldrar? Lärare? Min teori är att världen i helhet enda sen vi var små, matat oss med "rätt och fel", med krav och normer. Till slut behövde ingen längre mata oss med fakta, våra egna röster började skrika på oss, hur vi skulle se ut eller hur vi skulle bete oss.

Jag vill inte att världen ska vara som den fortfarande är. Det här duger inte! Jag vill inte föda mina barn i den här världen, om dem ska dränkas med ideal det första de gör. Så låt oss strunta i våra inre röster som skriker att vi inte kan sticka ut. Låt oss strunta i framsidorna på alla dessa dussintals av magasin. Låt oss äta en andra portion om vi känner att det är vad vi behöver. Låt oss vara långa, korta eller någonstans på mitten. Låt oss vara smala utan att bli kallade för benrangel. Låt oss säga att vi lever i en värld där idealen en mycket vacker dag plötsligt dog ut.

Du ska aldrig sträva efter att passa in i en egentligen gränslös värld. Jag kan inte göra allt, men vi alla kan göra något, vi kan hjälpa varandra. Du duger precis som du är, ingen är perfekt – och det är det som är meningen. Låt aldrig någon döma dig, låt aldrig någon kalla dig för något. Det är bara en person som ska vara nöjd med ditt utseende, och det är du. Jag avskyr ideal och jag tycker vi ska kväva dem, tillsammans med våra bara händer.

Älska dig själv.
Älska dina ögon.
Älska din kropp.
Älska dig själv.

För du duger precis som du är. Det finns människor som kommer att finna dig, för att sedan aldrig sluta älska dig. I slutändan är det alltid din personlighet som spelar roll. Ingen människa ska någonsin kunna klanka ner på vem du är. Bevisa att alla som sa att du inte kunde hade fel.

Josefiné Josefsson Sjöberg, 15 år