Sverige är inte så tolerant som vi vill tro – fråga mig, jag är lesbisk

Den femte september kunde jag officiellt säga att jag har varit din under tre års tid. Jag är så stolt och tacksam över att jag får dela mina dagar, mitt liv tillsammans med dig. Du ger allt en mening, det var som jag sa för några veckor sedan - det är till och med på grund av dig som jag leende orkar säga "Hej" till busschauffören kl 06 på morgonen. Jag vill dock försöka ta detta tillfället i akt och göra något som känns både otäckt men samtidigt så fruktansvärt viktigt. Om jag inte uttrycker mig helt korrekt i följande text så spelar det ingen roll, huvudsaken är att budskapet ändå på något vänster kommer fram.

LÄS ÄVEN: Det är dags att börja ta oss bisexuella på allvar

Nu, i dag, i går, 2015 så kan jag och Elin inte visa vår kärlek öppet, kan inte ens hålla varandra i handen på stan utan att det ska kommenteras, pekas, viskas eller sägas fula ord. Jag är fullt medveten om att det alltid kommer finnas renodlade idioter, till viss del så är jag sorgligt nog beredd på att vi så länge som vi lever kommer få den där blicken eller kommentaren efter oss med jämna mellanrum, men jag kan inte acceptera att detta sker varje gång vi visar vår kärlek öppet. Att detta ska vara vår vardag.

Något jag funderat mycket över senaste tiden är när det blev helt ok att göra vår kärlek till Din? Alltså, typ såhär:

Anna sitter i lunchrummet på jobbet och käkar sin köttfärssås och spagetti som hon har längtat efter hela dagen. När Anna äter köttfärssås så påstår hon sig höra änglars ljuva stämma. Så smaskens är det. Men jag då? Jag hatar köttfärssås och nu har jag också lunchrast. Det första jag ser när jag kommer in i lunchrummet är hur Anna sitter och sörplar i sig sin mat och jag tänker "JAG hatar fa-an köttfärssås". Jag går med snabba steg fram till Anna, tar tallriken, marscherar ännu snabbare vidare till soptunnan och slänger Annas mat.

LÄS ÄVEN: Catilyn Jenner är en hycklare

Fattar ni? Det är liksom inte okej, det är inte min ensak vad Anna äter till lunch. Det är ingen annans ensak att jag har VALT att leva mitt liv tillsammans med en annan kvinna. Innan vi blev misshandlade 2013 på grund av VÅR (läs igen, bara vår) kärlek så ansåg jag mig ändå vara liksom helt ok schysst stark psykiskt. Innan detta så skulle jag kanske inte beröras lika mycket av att andra människor kände sig så illa tvungna att berätta för oss att vi är "lebbar", som är ett vanligt förekommande ord som sägs. Alltså av andra. Till oss. Som att vi inte vet om att vi är kära.

Jag har verkligen fått nog, jag tänker inte längre vara tyst och jag vägrar att låta detta gå obemärkt förbi. Även om jag vet att folk, på ren svenska, är helt dumma i huvudet. När man hört 10+ gånger att man inte är okej på grund sin kärlek så etsar sig en bit av det fast både på hjärtat och på hjärnan. Jag kommer fortfarande ihåg när vi var på ett köpcentrum för säkert två år sedan, en mamma, hennes lilla son och man kom gåendes mot oss, som gick och höll varandra i handen. Hon kollade snett och sa rakt mot våra ansikten " Nä, fy det där gillar jag verkligen inte". Det räcker. Det sitter kvar. Detta händer varje gång vår kärlek kommer till ytan. Detta är vår vardag.

Sverige är inte så tolerant och accepterande som vi gärna vill tro att det är. Att detta fortfarande sker 2015 är så fruktansvärt medeltida och skrämmande.

Tack Elin för att du orkar vara min, för att du inte döljer din kärlek och för att du stolt visar upp mig. Så länge jag lever så kommer jag kämpa för Dig, för mig och för alla andra som har detta som vardag. Jag kommer aldrig bli tyst och jag kommer alltid vara stolt över att leva tillsammans med världens mest fantastiska kvinna.

Loe Hellström